I början av april debuterade jag som ny krönikör i ETC Uppsala, när tidningen nu kommer under lokalt namn i min hemort igen. Vi är flera nya personer som knutits till tidningen. Min första text publicerades fredagen den 8 april och berörde det kontroversiella ämnet om IS trippelattentat i Bryssel den 22 mars, och hur jihadisternas attacker mot västerlänningar först började – genom att väst började bomba dem. Men hur många vanliga européer är egentligen medvetna om att vi faktiskt ligger i krig mot IS, och att det naturligtvis kan komma med blodiga konsekvenser för båda sidor?

Inte alls särskilt många, vågar jag och även andra hävda. Vi i väst matas ofta med mediebilder av att IS är monster som halshugger folk till höger och vänster, och att de dock samtidigt är vidskepliga harar rädda för att bli skjutna av kvinnor. Vi ser bara sällan några rapporter om den död och förödelse de västerländska (läs: främst amerikanska) flygbomberna åstadkommer på marken för både IS-medlemmar och oskyldiga civila. Inte heller talar våra regeringar om detta, utan bara om framgångar i kriget.

Åtskilliga regeringar och politiska profiler har gjort det till en vana att benämna IS som en ”sekt”, eller till och med ”dödskult” när Barack Obama talat. Många journalister har okritiskt hakat på dessa ordval. Sådana ordval riskerar leda till att IS egentliga styrka, utbredning, planer och strategier förminskas, eller kanske inte ens tas på allvar. Kanske är detta ett arv från den underbevakning av IS som fanns innan Mosuls fall juni 2014, vilket sannolikt också låg i USA:s och några andra västmakters intressen. Hade de erkänt IS verkliga utbredning redan innan denna tidpunkt hade de också behövt erkänna hur västvärlden förlorat kriget mot terrorn, och hur jihadisterna expanderat mer än någonsin innan invasionen av Irak 2003.

Det här var något jag också talade om förra helgen på den årliga SKUP-konferensen i Tønsberg i Norge, den norska motsvarigheten till svenska Grävseminariet. Jag och journalisten Kinda Haddad från det Londonbaserade Airwars, som dokumenterar västs och Rysslands bombningar i Syrien och Irak, ville båda betona att journalister behöver fördjupa sin bevakning av konsekvenserna av utomstående aktörers krig i området. Jag intervjuade Airwars för fyra månader sedan om dessa konsekvenser särskilt för civila, som väst då oerhört sällan tagit på sig ansvar för.

En förminskning av IS och deras samhällsbygge, och därmed automatiskt även av deras europeiska nätverk, är kanske att göra oss alla i väst en otjänst. Det betyder att folk gång på gång blir tagna på sängen när IS europeiska nätverk slår tillbaka efter att kalifatet bombas – och utan att alla européer ens förstår varför det sker.