Jag skrev ett söndagsreportage i förra helgens Upsala Nya Tidning, från det kurdiska nordöstra Syrien. Text och egna foton. Ett av dem hamnade stort på framsidan, och även om rubriken ”Sorgens land” där inte täckte in hela temat i texten var det bra nog med sådan uppmärksamhet.

Skrivuppdraget jag fick var att försöka presentera flera av de olika utvecklingar och närvaro av väpnade grupper, som överlappar varandra i dagens nordöstra Syrien. Här finns de tre största aktörerna på marken alla representerade – PYD/YPG, Daesh och Assadregimen – tillsammans med de sista kristna i östra landshalvan, och en hel massa vanliga civila förstås. Som ännu lever civila liv, på ett sätt många i till exempel Sverige nog inte ens tror är möjligt. Går vi ner på detaljnivå har det blivit komplext för många att hänga med i – till och med för många journalister – och därför ”Det komplexa kriget”.

En begravning varvas med mitt möte med armeniern Josef Afeh, som blev martyr drygt 20 dagar senare. Men här finns även ett starkt och fortsatt mod, som också går hand i hand med den kurdiska vår av kulturell frihet som idag blomstrar. Ännu i skuggan av Assadregimen, som inte är att skylla för kriget och sorgen, och verkligen aldrig godkänt någon tortyr i regimfängelser, om vi ska tro president Bashar al-Assad själv i den nu världsberömda intervju han gav åt Expressen i april.

Hur kunde han med att sitta och ljuga, så öppet och utan en blinkning?