Det är lätt att bli både uppgiven och deprimerad över det stora kriget i Syrien, som allt ser ut idag. I mitten av september lyckades Ryssland och USA få till en vapenvila i de västra delarna av landet. Sedan flygbombade USA syriska regimsoldater utanför staden Deir Ezzor. Både Assadregimen och motståndarna beskyllde varandra för brott mot vapenvilan. Efter bara en vecka sprack allt och regimen inledde en ny offensiv för att erövra hela det rebellkontrollerade östra Aleppo.

Aleppooffensiven är uppbackad av det ryska flygvapnet och hundratals civila har dött i flygbombningarna. Övergreppen har uppmärksammats i omvärlden och lett till farliga spänningar mellan Moskva och europeiska stormakter och USA. Enligt Ryssland och den syriska regimen fortsätter man bara bekämpa jihadist-terrorister kopplade till al-Qaida; till Jabhat Fateh al-Sham som förut kallade sig Jabhat al-Nusra (al-Qaidas syriska gren). De vill inte ge sig av från Aleppo. USA har inte heller förmått andra, islamistiska väpnade grupper att tillräckligt tydligt ta avstånd från Jabhat Fateh al-Sham. Därför fortsätter regimsidan att bomba dem – till synes utan att bry sig om att det samtidigt leder till civila dödsoffer.

Många vanliga nyhetskonsumenter har mått dåligt över flygbombningarna och lidandet i Aleppo. Men jag tippar att en hel del fortfarande inte förstår hur det fortsatta våldet hänger samman med internationell politik, och med kampen mellan de syrier som fortfarande tror på frihet i landet och de militanta jihadister som kidnappade revolutionen. Det är delvis för att flera medier ännu inte lyckas förmedla en tillräckligt djupgående nyhetsbild av Syrien. Vilket i sin tur bygger på det äldre problemet, att bilden av kriget tidigare varit både för smal och lite önsketänkande.

När den berömde Patrick Cockburn som är Mellanösternkorrespondent för The Independent besökte Bokmässan i Göteborg, möttes vi för ett samtal om dessa frågor och om Syriens framtid. Cockburn kom med mycket dystra utsikter. Intervjun finns publicerad hos Amnesty Press.

I veckan publicerade Dagens ETC även ett specialnummer av sin tidning, som nästan helt fokuserade på kriget i Syrien. I det skrev jag en analys om konflikten och dess olika dimensioner. Jag intervjuade en anonym FN-tjänsteperson, som under de senaste åren arbetat med inriktning på Syrien. Tjänstepersonen saknade hopp, liksom tydligen även flertalet kollegor i Genève gjorde, om att kriget ska kunna gå att lösa den närmaste tiden. De FN-institutioner vi uppfann efter att vi slaktat varandra i det andra världskriget, för att lösa internationella konflikter och verka för fred, är bakbundet och desperat. Framför våra ögon utspelar sig en syrisk tragedi som det kommer talas om under många, många år framöver.