Pressfrihetsdagen och de vi lätt glömmer bort
Den 3 maj var det pressfrihetens dag. I Stockholm delade Reportrar utan gränser ut sitt pressfrihetspris till Raqqa is Being Slaughtered Silently, kollektivet av medborgarjournalister som offentliggör IS, deras aktiviteter och förbrytelser i kalifatets huvudstad. Raqqa is Being Slaughtered Silently är inte omtyckta av alla i Syrien, inte heller av många kurder, som ibland tror att kollektivet har en anti-kurdisk agenda eftersom de ofta omnämnt orter i Rojava/norra Syrien med de arabiserade istället för kurdiska namnen. Inte desto mindre var prisutdelningen helt rätt, och ett erkännande av hur otroligt viktig den allt jämt överlevande medborgarjournalistiken är både på IS-territorium och i resten av Syrien. Dessutom är det ett erkännande av hur otroligt mycket mer riskfyllt deras arbete är jämfört med utsända, utländska korrespondenter, eller ens frilansar som inte kan eller törs ta sig till alla ställen.
Gratistidningen Metro uppmärksammade pressfrihetsdagen genom att ha en censurerad framsida. På sida 2 fanns det en intervju med mig, om mitt försvinnande i Syrien och det höga priset journalister kan få betala för att omvärlden ska få veta vad som händer i konflikter eller svårtillgängliga områden. Aftonbladet gjorde även en intervju med mig i samband med att de publicerade ett utdrag från min nya bok, och frågade vad som hänt med Sabri, min kurdiska tolk och fixare som fängslades tillsammans med mig i Qamishlo och Damaskus. Denna fråga har tyvärr lyst med sin frånvaro under många andra intervjuer.
Sabri fick fly sin hemstad Qamishlo och i slutändan hela Syrien, lite mer än ett halvår efter att vi släppts ut från vår fångenskap. Vi åt middag på ett tak i Qamishlo exakt ett halvår efter att vi fångats av Mukhabarat, den syriska underrättelsetjänsten, och han berättade hur Mukhabarat gjort flera nya försök att komma efter honom. Med sitt namn på regimens lista saknade han därmed möjlighet att fortsätta sina universitetsstudier till ingenjör (vilket bara är möjligt på regimområden), och han saknade nära släktingar att hjälpa honom i andra städer. Sabri såg till slut inget annat val än att korsa gränsen, och följa flyktingströmmen mot en möjligtvis lite ljusare framtid i Europa. Han överlevde den livsfarliga smuggelresan med båt från Turkiet till Grekland, kom fram till gränsen till Ungern precis efter att regimen där blockerat vägen med sina gränsstaket, och fick fortsätta på andra vis genom Centraleuropa. Idag bor han i Tyskland, och har nyss fått lämna en gammal fabrik som byggts om till flyktingförläggning.
De som många gånger offrar mest, är de lokala förmågorna. De som assisterar besökande journalister för att de vill berätta om vad som händer på plats. Med hjälp av Sabri tog jag mig bl.a. in på regimområde för att intervjua de få kristna som stannat kvar i Qamishlo, åkte jag till fronten mot IS i Shingal i norra Irak, och besökte jag grundskolor för att rapportera om utbildningen av de små i skuggan av kriget. Det är dessa lokala tolkar, medborgarjournalister och allt-i-allor som lämnas kvar när vi andra kan ta ett flyg hem. Därför är det i synnerhet de som förtjänar utmärkelser på pressfrihetsdagen.
Första bilden efter några minuter i frihet.
Comments are Disabled