Igår fick jag en artikel publicerad i Aftonbladet Kultur, om kvinnan vs IS. Det är ett ämne som fått intensiv bevakning massmedialt, men oftast bara med utgångspunkt i några få och ständiga exempel. Dit hör hur jihadisterna gjorde tusentals yezidiska kvinnor till sexslavar, efter att de attackerat Shingal/Sinjar i augusti 2014. Dit hör även hur IS rent allmänt förtrycker kvinnor och har berövat dem rättigheter. Samt, det i internationella medier ofta upprepade påståendet att IS-krigare är rädda för att hamna i strid med kurdiska kvinnliga gerillasoldater, eftersom de nekas sin plats i Paradiset om de blir dödade av en kvinna. Det sista är en sensationsjournalistisk myt – vore uppgiften sann skulle till exempel slaget om Kobane inte ha varat i flera månader. Där fanns hela tiden kvinnliga YPJ-soldater som sköt på jihadisterna.

Men det finns två sidor av myntet. I kalifatet som IS utropat är kvinnan både slav och förtryckare. Det finns även många som är entusiastiska sympatisörer. Det är därför även kvinnor rest för att ansluta sig från omvärlden, inklusive flera dussin från Sverige. I själva verket har IS ett väldigt komplext förhållande till kvinnan.

I artikeln citerar jag ur en ideologisk pamflett om kvinnans mycket viktiga roll i jihad, som jag hämtat från IS vid fronten i Syrien, och berättar om al-Khansaabrigaden i kalifatets huvudstad Raqqa som ett exempel på där IS själva enrollerar kvinnor till sitt propagandaarbete och våldsmonopol.

Många människor uppfattar det som kontroversiellt i den västerländska delen av världen, att skriva om och analysera IS på sätt som komplicerar bilden istället för att göra den enkel och svartvit – med IS som halshuggande, hjärndöda (och manliga) monster. Det resulterar hittills mest i näthat från svensk extremhöger. Men för att förstå IS övergrepp och varför rörelsen ändå lockat folk både lokalt och från vår del av världen måste bilden kompliceras.