Söndagen den 29 november hände något både vackert och väldigt viktigt. Några mycket engagerade och hårt arbetande svenskkurder i Göteborg anordnade en stödgala för alla de barn som återvänt med sina familjer till ruinerna av sin hemstad, Kobane. De är i fortsatt mycket stort behov av hjälpt för att inte tvingas behöv ge sig av igen, och bli till oftast identitetslösa siffror i den mycket större flyktingkrisen i Mellanöstern, som kanske till och med rör sig mot Europa.

En rad artister och talare ställde sig på scenen under kvällen, helt gratis, och i publiken satt nära 800 personer.

När jag fick mikrofonen, mellan Pedram Shahlais & Brusk Zanganehs violiner och Arja Saijonmaas vackra tolkning av Violeta Parra, delade jag med mig av några egna minnesbilder från Kobane. Om att staden faktiskt var oskadad och stod upp när jag var där och rapporterade i september-oktober 2014, i likhet med alla andra städer i Syrien innan dagens sönderslitande krig drabbade landet. Om att fortfarande fanns kvar civila i staden när jag återvände i december, under gatustriderna, och många barn bland dem. Om den lilla pojken Shevger som jag då träffade och fotade, och hur han avrättades med en kula i munnen av Islamiska statens dödspatrull i sena juni.

Jag visade bilder från min senaste resa om hur Kobanes centrala skola och centrala sjukhus som tagits i drift av Läkare utan gränser, ser ut idag, efter att IS krigare intog båda byggnaderna och sprängde sig själva i dem.

Det är inte vi i samhällets gräsrötter som kan stoppa kriget i Syrien, underströk jag. Det är det bara de abstrakta ledarna i toppen av samhället och världspolitiken som kan göra. Valmöjligheterna som vi vanliga människor då ställs inför är att: 1) Utrymma samtliga civila och bara vänta på att allt är över, eller 2) Försöka bygga upp något med människor som finns kvar på marken, som kan finnas på plats och fungera den dag kriget förhoppningsvis slutar.

De tiotusentals människor som återvänt till Kobane stannar idag ibland frivilligt, ibland för att de inte har medel att kunna ta sig därifrån. Oavsett deras anledning att finnas kvar på marken, så skapar det ett behov för assistans från omvärlden, och det är till uppehälle och reparationer donationer rent konkret kan gå. Vad som är ännu viktigare, är att omvärldens svar på behoven i Kobane kan bli en modell för hur andra städer i Syrien kan byggas upp i framtiden.