De senaste månaderna har bjudit på flera goda tillfällen att diskutera fenomen och problem i vår tids svenska mediebransch. Hand i hand med att jag fått många frågor om upplevelser i syriskt regimfängelse och om journalistiska drivkrafter, har jag kunnat lyfta allvarlig och konstruktiv kritik mot arbetsvillkor och begränsande medieklimat.

Bara några dagar efter min hemkomst från Syrien, den 1 mars, satt jag och talade om detta med Martin Schibbye i Blank Spot Projects insamlingskampanj som streamades på nätet.

Några veckor efter det, den 20 mars i Jönköping, var jag inbjuden att hålla öppningstalet på årets Grävseminarium 2015. I publiken satt flera hundra kollegor och några mediechefer, som fick höra mig upprepa samma kritik mot vår smala utrikesrapportering om Syrien som den inbjudne ISIS-dokumentärfilmaren Medyan Dairieh lyft. De fick även höra mig kritisera de exploaterande arbetsvillkoren för frilansjournalister – trots att det i allt större utsträckning är vi som arbetar i riskområden idag. Men också varför det är oerhört viktigt att fortsätta åka ut och vara en granskande reporter på plats: med rätt slags ton går det trots vår smala svenska utrikesrapportering att sätta stort fokus på viktiga frågor, och mina egna rapporteringar från Irak, Syrien – Jazira och Kobane den senaste tiden är exempel på detta. Men då har förstås samma områden ”varit i ropet”, till skillnad för bara ett år sedan.

Mitt öppningstal på Gräv 2015 sändes nyligen på UR och går att se där.

Nu i maj har jag varit ute och talat på många håll. En resa har gått norrut, till Umeå universitet där Amnesty Sverige höll sitt årsmöte och jag var inbjuden att hålla avslutningsanförandet. Om de växande hotbilderna mot journalister, och särskilt mot frilansjournalister eftersom trenden säger att det är vi som allt oftare arbetar i riskområden. Men trots denna trend och det ökade ansvaret har samtidigt arvodena för frilansjournalister generellt gått ner, med några tidskrifter som undantag.

En anledning är förstås den pågående mediekrisen, som lett till besparingar och nedskärningar. Små och/eller alternativa tidningar har sällan heller haft stora arvoden att ge, och det har jag och de flesta frilansjournalister förstås accepterat. Men de dominerande medieföretag som ligger bakom dagens dagspress och -rapportering har fortfarande mycket pengar kvar. Att ett frilansjobb ofta kan ges samma arvode oavsett om det utförs i Ystad eller Irak, är helt enkelt inte hållbart. I Ystad behöver du inte egen chaufför, hotell, översättare och kanske skyddsväst och hjälm.

Rebecka Bohlin skrev en lång och sammanfattande artikel i Amnesty Press om mitt föredrag. Om fler problem jag och andra utrikesarbetande journalister upplevt: att stora, etablerade medier bett oss arbeta gratis genom att intervjuas istället för att få skriva artiklar, när vi finns på plats och bevakar viktiga och uppmärksammade frågor. Och återigen om det smala nyhetsflödet: varför hade inte fler svenskar fått läsa eller höra i medier om de nu så uppmärksammade – och döda, som på bilden nedan – kurdiska kvinnliga försvarssoldaterna i Syrien, förrän när även ISIS och deras övergrepp mot mänskliga rättigheter hamnade på tapeten?

Från Umeå flög jag raka vägen ner till Skåne, och föreläste på Lunds universitet för dess journaliststudenter. Gav några viktiga tips: gör absolut inte som jag om du vill bli journalist, och tro att olycka är ett bra och snabbt sätt att slå sig in i branschen. Om det här skrev studentkårens tidning Lundagård klokt efteråt.

Föredragstemat för studenterna var ungefär det samma som hos Blank Spot Project, Grävande journalister och hos Amnesty Sverige. Vi rör oss successivt in i en ny verklighet, där allt fler anställda journalister blir frilans och även ersätter de anställda journalister ute i risk- och konfliktzoner – men utan att tillräckliga åtgärder tas för att garantera allas säkerhet. Inte alla medieföretag skulle ha råd med det heller, och det accepterar de flesta frilansjournalister. Flera småtidningar kämpar för att gå runt, för att få presstöd och ens överleva i dagens klimat. Men där finns definitivt storföretag som skulle ha råd.

Jag berättade att de ledande i branschen tyvärr ännu inte svarat tillräckligt på dessa utmaningar. Jag berättade att viktiga försök har gjorts att lyfta dessa frågor upp till diskussion, mellan vårt fackförbund och chefer i de stora medieföretagen. Den 12 mars föreläste jag om ungefär precis samma saker som ovan och mina egna erfarenheter, under ett frukostseminarium organiserat av Journalistförbundet. Hur kan frilansjournalisters säkerhet stärkas? Hur bör journalister som rapporterar från oroshärdar förbereda sig? Vilket ansvar har uppdragsgivare och inköpare? Planerna för detta hade dragits upp redan i november, och inbjudningar till seminariet gick specifikt ut till chefsmedlemmar, i samma stora medieföretag. I efterhand även till frilansjournalister.

Några timmar senare mötte jag en reporter som flög till Stockholm för att intervjua mig om ungefär samma frågor till en artikel i danska Journalisten. Mitt citat hörde egentligen till svaret på en helt annan fråga, men kanske återspeglade det besvikelsen både jag och svenska Journalistförbundet känt samma morgon. Hur ska vi gå vidare?