När jag lämnade Kobane på juldagen skedde det nattetid, precis som när jag först tagit mig in i staden. På natten är det mörkt, och då är det i teorin lättare att smita över gränsen obemärkt. För det är fortfarande det enda sättet för journalister att komma in i Kobane och dokumentera situationen, behoven och kampen där. Turkiet och dess gränsvakt släpper fortfarande inte in någon, precis som de satt upp sådana svårigheter de senaste 3,5 åren.

Precis som Turkiet satt upp mörkerkameror längs med gränsen till Kobane, har även dess patrullerande pansarbilar dessa kameror. Det blev jag, en japansk journalist och en holländsk-kurdisk journalist varse när vi varsamt och ljudlöst klättrade över taggtrådsstängslet, och började traska över ett fält i sotsvart mörker.

Bilarna körde efter oss från långt avstånd, och vi sprang. Jag kastade mig ner och låg blickstilla i en iskall pöl gyttjigt vatten, till ingen nytta. Turkiska soldater tvingade sedan ner oss alla tre på knä på en asfalterad väg, under skrik och höjda pistoler. Vi måste ta av oss kläderna, och få våra telefoner konfiskerade. Jag och den japanska journalisten Eiko Tamago behandlades bättre (saliv i ansiktet och knuffar). Den holländsk-kurdiske journalisten Reber Dosky uppgav sitt medborgarskap, men anklagades för att vara just kurd. Han sparkades och stampades i sitt ansikte med kängor, fick sina glasögon förstörda, och sparkades sedan i sin rygg, av en aggressiv turkisk soldat.

Vi kördes till en militärpostering där vi fick plastband hårt spända runt våra handleder, som skar in i skinnet. Under runt 30-45 minuter förhördes vi sedan av turkiska soldater, som lyste mig men framför allt Reber Dosky rakt i ögonen med en ficklampa.

– Kurd! Kurd! Du är kurd!

De krävde att få pinkoden till Reber Doskys mobiltelefon. Han sa nej, och förklarade att den var privat. Två av soldaterna började då tortera honom genom att borra in sina fingernaglar i hans handflator och mellan fingerbenen på hans händer, tills han stönade av smärta. Sedan höjde en av dem en knuten näve, och hotade att slå.

Senare samma natt kördes vi till ett sjukhus i gränsstaden Pîrsûs/Suruç, en mil norr om Kobane. Både jag och Reber själv pekade på hans panna där en blodig bula dykt upp, och på hans trasiga glasögon, och visade med en simulerad spark vad som hänt. Den kurdiska sjukhuspersonalen tittade medlidsamt på oss, men ingen undersökning eller dokumentation gjordes. De turkiska soldaterna, som stod i en halvcirkel runt oss, förklarade Rebers skador med att han hade snubblat (av sig själv) och slagit sig. Samma förklaring presenterades sedan i en kort redogörelse av den turkiska Jandarmapolisen, dit vi sedan kördes. Våra berättelser om tortyr och framför allt sparkar mot Rebers huvud, möttes där av höjda men föga intresserade ögonbryn.

– Walla? En soldat gjorde det?

Vi tillbringade resten av natten och sedan juldagen i turkiskt fängelse, i en väntecell där det bara fanns en brits trots att vi var tre. Jag fick ligga rakt på golvet. Då och då kallades vi ut, för att bli förhörda, skriva under papper på att vi förstår att vi nu finns med i kriminalregistret, lämna fingeravtryck, och få nästan 1000 dollar i böter var.

Turkiet har blivit ökänt för en allt sämre pressfrihet, där en mängd journalister utsatts för övergrepp de senaste åren. Committee to Protect Journalists (CPJ) har både 2012 och 2013 rankat Turkiet som det land som haft flest journalister i fängelse, i hela världen. Behandlingen drabbar inte heller bara de inhemska. Det är bara några dagar sedan som en annan holländsk journalist, Frederike Geerdink som är baserad i Amed/Diyarbakir, bloggade om hur hon fick hembesök av antiterrorstyrkan TEM som genomsökte hennes bostad och hade henne i förvar under flera timmar. Med sig hade de meningslösa ”bevis” i form av några textstycken från en kolumn, och foton från Twitter och Facebook, som tydligen gjorde henne misstänkt för något.

Historien har fått mycket uppmärksamhet i Nederländerna sedan Reber kom tillbaka hem dit. Han har talat om behandlingen av honom, om hur soldaterna verkade struntade i att de begick allt framför ögonen på två andra journalister. Det verkar ändå inte få några konsekvenser. Det nederländska journalistförbundet har kraftigt protesterat och kontaktat landets utrikesministerium, som bett Turkiet om en förklaring.

Ifall gränsen in till både arabiskbefolkade och ISIS-kontrollerade områden i Syrien ännu är relativt lätta att passera från Turkiet, har gränsen till de kurdiska områdena varit just såhär svåra att korsa sedan Turkiet stängde ner och militariserade den för snart 3,5 år sedan. Både för journalister som vill bevaka områdena, och för den lokalbefolkning som av tusen olika anledningar måste ta sig mellan dem och Turkiet. Alla är vi beroende av smugglare.

Vi utländska journalister blir arresterade, knuffade, misshandlade, torterade och bötfällda ifall vi infångas. Den kurdiska lokalbefolkningen riskerar istället att bli skjuten till döds.