Den tredje veckan i december reste jag in för ett nytt besök i Kobane, som varade i en vecka. Vid mitt förra, veckolånga besök i september/oktober var krigarna i Daesh/ISIS bara kilometer bort, och jag skrev en rad reportage om stämningarna på marken och stormaktspolitiken i luften ovanför. Fundamentalisterna slog sig in i de södra och östra stadsdelarna dagarna efter att jag evakuerats, och allt sedan dess har Kobane upplevt hårda gatustrider. Nu kunde jag knappt längre känna igen platsen till det yttre.

Jag skulle kunna skriva långt och länge om den fruktansvärda förstörelsen, om sammanstörtade byggnader, brända och pepprade bilvrak och mycket annat, som en konsekvens av kriget. Flera gånger undrade jag hur sådana omfattande skador ens blivit möjliga. Hur många granater har egentligen behövts skjutas, för att det ska bli så många hål i husväggar, för att så många fasader ska rasa ner?

Huset som jag bodde i sist och som då tjänade som mediacenter låg nu i ruiner. Varför får bli en senare historia. Gatuköket där jag åt goda luncher var förstört, likaså huset mitt emot där är en blind gammal armenisk man bjöd mig på te i hans hem. Synerna var nog för att göra mig väldigt nedstämd.

Men mitt i dessa ruiner hittade jag också något jag kände väl igen från det förra besöket. Ett exempellöst starkt motstånd hos lokalbefolkningen, hos kvinnor och män, unga som gamla, som ännu var fullt levande. Den gamle mannen som bodde granne till det nya huset jag sov i, som gav politiska motiv istället för ålder som orsak för att stanna hemma. Han gav mig godis som ett litet barn när vi sågs. En fembarnsmor och tusen andra civila som är kvar i stan, som varken accepterade att bli etniskt rensade av ISIS och vägrade fly till Turkiet, där de sa sig (och den problematiken känner vi ju till) ha sämre kulturella rättigheter som kurder.

Jag intervjuade premiärministern och försvarsministern, som tillsammans med nio andra ministrar från kantonens civila administrationen ännu är kvar i staden. Ingenting är över, och ingen överväger att ge sig av förrän de allra sista fickorna av staden är besegrade.

Och så har det inte ens blivit, till många i omvärldens stora förvåning. Kobanes invånare och frivilliga som tagit sig in har lyckats hålla stånd mot en belägrande armé, som tog tvåmiljonersstaden Mosul på bara ett dygn. I nu snart fyra månader. Under min vecka i staden avancerade försvarsstyrkorna YPG och YPJ ytterligare framåt, gata för gata eller ibland hus för hus. Flera dagar gjordes mycket intressanta fynd, när ISIS-nästen erövrades eller deras lämningar påträffades. Graffiti, en tunnel, och betydligt allvarligare illegala saker. På den hundrade dagen av motstånd stod vi bara 50 meter från fundamentalisterna, vi på en sprängd gata och de på nästa. Där fann jag ett par motorcykelhandskar som IS missat kvar i sin reträtt.

Bortsett från kriget kom mycket av vad jag talade med folk om att handla om hur de porträtterats av den internationella mediekåren. Hur det var utmärkt att staden nu blivit så omskriven (det var den knappt innan ISIS dök upp) och att dess kvinnor i försvaret fått sådan uppmärksamhet. Men också att det var ett problem hur det ofta bara var dessa två ämnen – ISIS och kvinnor med gevär – som berördes, och dessutom ganska ytligt. En ordentlig bakgrund saknades ofta till varför kvinnorna nu står jämlika med männen både i skyttegravar och i politiken, eller till varför Kobanes invånare valt att hellre se sin stad förstöras i ett utdraget krig, istället för att bara smita över till Turkiet och rädda sina liv?

Svaret ligger i de omfattande sociala och kulturbefriande förändringar som ägt rum i Kobane och de två andra kantonerna i Rojava. Utvecklingen har vänt upp och ner på många av regionens tidigare maktstrukturer, så till den grad att det lätt kan kallas en revolution. För att försvara denna revolution och särskilt den etnisk-kulturella expansionen, har folk varit beredda att offra mycket – särskilt när de haft en sådan total motsats som ISIS till fiende.

Som sist har detta nya besök lämnat mig full av intryck, och material för djupare förståelse av vad som egentligen händer. Jag har skrivit reportage i bland annat Dagens ETC, i danska Information, i finlandssvenska Hufvudstadsbladet, och foton har matats ut till flera tidningar runt om i Europa. Igår kväll medverkade jag på BBC World News om de ytterligare kurdiska avancemangen mot ISIS. Syrian Observatory for Human Rights uppger nu också att 80 % av staden ligger i invånarnas händer. Inkräktarna förlorar, och backar, för ett envetet motstånd som representerats av många och inspirerande ansikten. Som en femårig flicka, sittande ensam utanför ett främmande hus i västra Kobane där den civila administrationen placerat hennes hemlösa familj. Hon gör genast segertecken när jag plockar upp kameran.

                                       Foton: Joakim Medin