I en bil med färska kulhål åkte jag omkring i Guatemalas huvudstad, en dag under veckan som passerat. Föraren Paco Sandovals son hade undkommit med bara mindre skador när 18 skott avlossats mot honom. Själv kollade Paco titt som tätt i sidospeglarna (backspegeln var bortskjuten) efter hotbilder från mystiska motorcyklister, samtidigt som han – advokaten – pratade på om sin klient.

– Mauro Vay är som Guatemalas Mandela! Imorgon bitti ska vi lämna in dokumentation till FN:s kontor här i staden, och sedan ska vi organisera en demonstration med 40 000 människor.

Samma morgon hade flera tusen människor demonstrerat i centrum. Mauro Vay, ledare för bonde- och ursprungsfolksorganisationen CODECA hade bortförts av privata säkerhetsstyrkor några dagar tidigare. Han var spårlöst försvunnen i ungefär 26 timmar innan uppdykandet i en (statlig) poliscell i Huehuetenango. CODECA har blivit en politisk kraft att räkna med – därför måste Mauro bort, skrek Paco. Han var varken förvånad över kopplingen mellan privata och statliga väpnade styrkor, eller bristen på anklagelser mot den fängslade.

I baksätet i Pacos bil satt Estuardo Macz, som skulle följa med till FN. Honom mötte jag redan 2009 när jag intervjuade flera f.d. gerillasoldater och -ledare i vänsterpartiet URNG, som gerillagruppernas paraplyorganisation med samma namn ombildades till vid sent 1990-tal. Det var material som sedan kom till nytta till en kulturantropologisk uppsats om inbördeskriget i Guatemala (1960-1996).

Estuardo har en dramatisk livshistoria. Efter att ha fängslats och torterats av armén flydde han landet 1974. Via sin vän Rodrigo Asturias, ledare över gerillagruppen ORPA och som gick under täcknamnet Gaspar Ilom (en litterär karaktär skapad av hans far Miguel Ángel Asturias, Nobelpristagare i litteratur 1967) kom han till Kuba. Vidare till Angola och gerillarörelsen MPLA, sedan Nicaragua och sandinistgerillans Södra Front. Viktigaste insatsen: att som barberare snygga till rebeller inför undercoveruppdrag. Efter sandinistrevolutionen 1979 återvände han hem och var fram till 1992 ansluten till olika gerillagrupperingar inom URNG.

Dit och till Gaspar Iloms ORPA kom Subcomandante Marcos, mytomspunnen talesperson för Zapatistarmén för Nationell Befrielse i Chiapas, Mexico, vid tidigt 1980-tal för träning i urban gerillakamp, enligt Estuardo. Han ska ha varit en riktigt bra kille.

Det långa kriget i Guatemala avslutades genom en rad avtal om utveckling och reformer mot landets inneboende orättvisor och odemokratiska inslag, som undertecknades av gerillan och regeringen. Estuardo var inblandad i dessa processer. Idag är han kock, men arbetslös – en kommunal anställning för att lära ut matlagning till elever hade hastigt upphört, på grund av politiska anledningar.

Han har därför lagt mycket tid på URNG:s hälsovårdsarbete, för att erbjuda gratis sjukvård till de fattiga. Det var ett projekt jag var på plats för att fota för några år sedan, men som även det hamnat i gungning. En drivande partimedlem och läkare, Ernesto, sköts ner på öppen gata i ett attentat.

Kritiker menar att en auktoritär utveckling och militarisering skett i Guatemala de senaste åren. Påskyndat, säger vissa, av det faktum att presidenten är en f.d. general som anklagats för människorättsbrott under inbördeskriget. Det rättvisa och mer demokratiska samhälle är långt borta, som många hoppades skulle komma efter freden. Och det långa kriget.

                                                 Estuardo Macz