Laddar upp ett halvnytt rep under Publicerat, som hamnade i Sveriges nyaste dagstidning nu i februari. Det är en historia jag började nysta upp för över ett halvår sedan. Under sommaren 2013 bodde jag i Beirut, för att både jobba som volontärlärare för flyktingbarn från Syrien, och även skriva om den humana katastrof barnen var en del av. Mängden flyktingar från Syrien hade då ökat kraftigt de senaste månader, och sades ha nått 1 miljon människor enbart i lilla Libanon.

Jag stötte på en journalist från Luxemburg, och vi blev vänner. Charli berättade om ödet för flyktingar och andra utlänningar som får problem med sina papper. De hamnar i ett ökänt, underjordiskt fängelse under en motorväg i Beirut. Hundratals människor inlåsta i kvava burar, i väntan på deportation. Men deportation, till var någonstans? Det är en livsviktig fråga för de papperslösa krigsflyktingar från grannlandet, som nu också hamnar i fängelset. Ska de skickas tillbaka till helvetet i Syrien, eller till Europa – som redan visat att man inte vill ta emot dem?

Många journalister har försökt besöka deportationsfängelset, väldigt få lyckats. Själv passerade jag bara på utsidan, på väg till eller från söndagarnas loppmarknad vid Corniche al-Nahr. Men sedan kom jag i kontakt med en dansk man som själv blivit inlåst. Nere i underjorden mötte han folk som redan hade sina familjer på plats i Europa, även i Sverige, men som själva mist sina pass i krigets kaos. De hade ändå tagit chansen att resa västerut med falska papper. Men avslöjats, gripits, och hamnat under motorvägen. En riskabel och desperat handling, men ändå något flyktingarna var beredda att pröva. Lika väl som vi, vet de ju att deras chans att resa in på lagliga sätt är mycket liten.

Våra pass tog så småningom mig och Charli tillbaka till väst. Efter det har hon flera gånger skrivit för att få utlopp för sin frustration, över att hennes eget hemland endast tar emot 60 (sextio) kvotflyktingar från Syrien. När 2,5 miljoner människor flytt landet. Och i hela EU fanns i december planer på att ta emot endast 12 000 kvotflyktingar. Lägg några hundra extra till den siffran idag, efter stora påtryckningar.

I Libanon tillåter makthavarna inte konstruktion av några nya flyktingläger. Jag har många gånger tänkt tillbaka på alla människor jag såg bo i små garage eller förråd. På de som sov i husskelettet, till en byggnad som höll på att uppföras 100 meter från lägenheten jag hyrde. Och på flyktingarna som sov på smutsiga madrasser och kartongbitar, under motorvägsviadukten vid Cola. Det måste ha varit hemskt i stekhet sol, värre under vintern, och nästan vad som helst framstår som bättre. Försöken att ta sig därifrån kan dock sluta i en underjordisk bur, på obestämd framtid.

Gränser och murar, vilka tragedier de kan skapa.