Vi satt och avnjöt två sorters sallad och citronindränkt saltgurka när han kom in. En rundlagd, medelålders man i vit skjorta, som gick rakt förbi och in i restaurangköket. Strax efteråt kom ägaren fram till vårt bord, flackade med ögonen och bad med låg röst vår vän att komma med.

Inne i köket berättade Skjortan att han kom från Mukhabarat, regeringens militära underrättelsetjänst. Vilka är de där två männen vid ditt bord? Det ville hans boss veta. Jaså Europa, varifrån i Europa?

Vår vän svarade att vi är gäster. Det fanns inte mycket mer att berätta, och kanske ville Skjortan sitta ner och äta med oss?

Nej tack, det gick bra ändå. Vi var välkomna till Syrien, och informationen skulle vidarebefordras uppåt.

Efteråt måste vi lämna den utsökta saltgurkan, få med oss varmrätten i plastpåsar och äta bakom stängda dörrar. Vårt misstag var att på väg in i restaurangen gå några extra meter ner för gatan och betrakta en vit, knuten näve på en svart bakgrund. En skylt ovanför dörren till regimens nu stängda center för ungdomskultur. Samma gata trafikerar regimen ännu på sin väg till och från flygplatsen, där man har militära styrkor, och en av dess bilar hade redan krypkört utanför fönstret några gånger innan Skjortan kom.

Inte alla ville lämna restaurangen, men en annan vän insisterade. Episoden hade väckt jobbiga minnen från fyra månader tillbaka, då han togs av regimen. I ett 15 kvadratmeter litet rum var han inlåst med 22 andra män, både infiltratörer och ISIS-anhängare, innan påtryckningar fick honom frigiven.

– Det är annorlunda nu. Förut kunde de fängsla oss direkt, utan att stoppas. Det går inte nu.

Trots fortsatta problem med Damaskus tentakler visar det här ändå den utveckling som det kurdiska norra Syrien, nu utropat som det självstyrande Rojava, har upplevt. Med fredliga medel – även om revolutionen är beväpnad – har styret över liv och samhälle gemensamt tagits över av traktens olika etniska och religiösa grupper.

Mer om denna frihetsutveckling kommer, som gett Damaskus svingande sabel en betydligt kortare räckvidd. Men mötet med president Assads Mukhabarat fick det allt jämt att hugga till i magen hos mig och Thorkil.