I onsdags åkte jag till Söderhamn för att föreläsa om kurderna och kampen mot ISIS, vid ett arrangemang på stadsbiblioteket. Det var årets första föreläsning och den första gången jag talade om det nya besöket till Kobane. 80-90 personer satt i publiken och två äldre damer ska ha ha fått sådana känslor att de efteråt genast ville bli stödaktivister.

Söderhamn blev också första gången jag kunde uppdatera åhörarna om Serhildan, ett återkommande personexempel jag lyft i höstens föreläsningar. Jag träffade denna 19-åring från Kobane, som gått med i Kvinnornas försvarsenheter (YPJ) för ett år sedan, vid den östra fronten strax utanför staden i slutet av september 2014. Hon tog skydd bakom en husknut tillsammans med två kvinnliga och lika unga stridskamrater, och pekade på en by som hette Ali Shar två kilometer bort. Just där hade ISIS ställt upp sitt artilleri och försöka pricka Kobanes centrala radiomast – men de siktade uselt och träffade istället civila bostadsområden runt omkring. Serhildan höll på att spänna fast en ny rem vid sin Kalashnikov. Det var det enda vapen hon och de andra skulle använda senare på natten när de skulle försöka ta tillbaka Ali Shar – där ISIS dock hade egna pansarvagnar.

Bilder av henne, den långa till höger, har jag fått publicerad i ett flertal tidningar i Sverige och Europa. De har även visats under många föredrag jag hållit, och flera gånger har åhörare undrat vad som blev av henne. Jag har inte kunnat svara, men det såg mörkt ut i och med att Kobanes östra front var den första att tryckas tillbaka ända till staden och övergå till gatustrider, i början av oktober.

När jag återvände till Kobane i december hade jag med mig exemplar av en tidning där jag publicerat ett reportage från staden, för att visa de kvarvarande kurderna och mina vänner. Samtidigt inledde jag genast en jakt för att försöka hitta Serhildan igen, eller åtminstnoe få veta vad som hänt med henne. Hon fanns med på bild i samma tidning, som jag visade upp särskilt för alla kvinnor i YPJ jag stötte på.

Kurdiska medieaktivister engagerade snart även försvarsstyrkornas ledning i sökandet, som efter en halv vecka hörde av sig: ta dig till den södra fronten (nu mitt i stan), och den främsta stridslinjen mot ISIS. Väl där fanns det ett granatskadat hus med stora hål i väggarna, där ett skyttevärn byggts på taket av grusfyllda säckar. Där fanns Serhildan. Efter en stund av översvallande känslor fick jag göra en ny intervju med henne, om hennes tankar och motivation, och om vad som hänt sedan sist.

För några dagar sedan publicerade den amerikanske journalisten Danny Gold ett reportage hos VICE, från Kobane. Han var i staden under 48 timmar och beskriver mitt sökande efter Serhildan. Men också reaktionerna från de jag frågade: ha inte för stora förväntningar, tyvärr har vi har alla förlorat många kamrater.

Själv blev Serhildan mycket nedstämd när jag frågade om de andra unga kvinnorna, som fanns med både på bild med henne eller på egna bilder, i min mobiltelefon. Hon pekade ut person efter person som shahid, martyr. Nästan inga andra från vårt förra möte levde längre, och själv hade Serhildan undkommit ISIS med två kulor i kroppen. Nu ville hon hämnas sina vänner.

Att jag dock lyckades hitta henne ännu vid liv har kommit att exemplifiera Kobanes hela motstånd. Efter fyra månader av belägring och krig, och över 40 dagar utan någon assistans från omvärlden annat än i form av flygbomber, stod en 19-årig tjej från stan som skottskadats och mist många vänner ännu på vakt i sin hemstads ruiner, och vägrade ge efter för trycket från fundamentalisterna. Hon blir därför en av de starkaste människor jag mött.

Vårt möte slutade i både glädje och ett sorgligt konstaterande. Samma dagar rapporterades det att Tjeckien levererat  5000 antitankmissiler till peshmergastyrkorna i irakiska Kurdistan. De har även tagit emot vapen från USA, Tyskland osv, att använda mot ISIS. Men Serhildan, som låg vid den främsta stridslinjen mot samma fiende, hade precis samma Kalashnikov som hon hade spänt fast en ny rem på vid vårt möte i september. Hon och de andra i Kobane har inte fått samma vapenleveranser från omvärlden.

Kommer hon ännu att leva vid mitt nästa besök till Kobane?