Posts Tagged: Politik

A Rojava representation office in Sweden

…was inaugurated with great fanfare in the capital Stockholm, on 17 April. The opening also concluded a week-long visit by YPJ Commander Nesrin Abdullah and a Rojava diplomatic delegation in Sweden, and in total a six week long tour in several European states.

I contributed to ARA News with a story about the inauguration, seen as a first step to a Syrian Kurdish ”embassy” to Sweden.

13020534_10154159279633872_806277966_n

”Kobane” – ny bok på Leopard förlag

Till sist, och äntligen, blev allting klart. När jag hade landat i Oslo förra fredagen kom ett sms från förlaget i Stockholm. Tryckeriet hade levererat alla kartonger och i dem låg min alldeles nya reportagebok: Kobane – Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS. Själv fick jag inte se den förrän svintidigt på tisdag morgon, när jag medverkade i SVT Gomorron Sverige och programledarna höll upp den. Det var en surrealistisk känsla att sedan få hålla den i händerna.

Det här är min debutbok.

Jag började jobba med denna bok förra våren, först och främst genom att sammanställa allt material jag redan hade inifrån Syrien och om huvudtemat – kurdernas roll i det nuvarande kriget. Sedan blev det nya resor ner till Mellanöstern, och in i norra Syrien, för att samla mer material. I höstas började jag skriva på stycken som faktiskt kunde platsa i boken, och gjorde mer nödvändig research. Inte desto mindre har detta varit en svår bok att skriva. Alla sanningar om och från det syriska kriget är ännu präglade av den fortsatt pågående konflikten. Antagligen kommer vi att få lära oss många nya saker den dag våldsamheterna upphör. Åtskilliga år efter det, kommer vi sannolikt också kunna se på dagens händelser ur fler perspektiv än vad som kanske är möjligt idag. Dessutom ville varken jag eller förlaget att verket skulle bli någon tegelsten, som kanske skulle avskräcka vår fortfarande läsande del av invånare. Paradoxalt nog visade det sig ändå väldigt svårt att sammanfatta och redogöra för stora, komplicerade händelser och utvecklingar, med färre ord än många. Det har varit omöjligt att inkludera allting. Kriget i Mellanöstern – Irak, Syrien, Kurdistan, Turkiet – som jag tar upp i min bok är väldigt spretigt och innehåller många aktörer. Boken är därför lika spretig, men uppbyggd kring dess huvudsakliga teman med mina egna intervjuer och observationer, på ett sätt som jag hoppas gör det ganska lättläst ändå.

Kobane_2016

”Kobane” kommer ut i butikerna från och med nästa vecka, ifall inte någon redan hunnit ställa fram ett par exemplar. Den går redan att beställa hos bokhandlare online, eller via förlaget. Jag har redan hunnit ge några intervjuer till TV, radio och tidningar med anledning av släppet. Bland annat hos Gomorron Sverige, SVT, hos Nordegren & Epstein i P1, i Upsala Nya Tidning och i Dagens ETC.

Nya numret av Ordfront

…har till min stora stolthet en av mina bilder som framsida. Tagen vid fronten mot Islamiska staten, i centrala Şengal/Sinjar i norra Irak sista dagarna i augusti.

Jag skriver ett långt reportage i det senaste numret, med besök i kurdiska norra Syrien, i Şengal och i PKK-gerillans högkvarter i irakiska Kurdistan. Om hur strategier och utveckling i alla dessa delar lett bidragit till att våld och krig från i somras åter brutit ut över ”den kurdiska frågan”, i ett tredje land: Turkiet. Med fler av mina bilder i reportaget.

Hur påverkar utvecklingen samma kurders kamp mot IS, i de andra delarna? Och hur agerar EU, där en rad länder de facto allierat sig med kurderna i kampen mot IS, men nu närmat sig Turkiets regering igen på grund av ovilja att ta emot fler flyktingar från Mellanöstern?

omslag_5_2015

Att tolka attentatet i Paris

Efter det mycket dödliga attentatet i Paris ber president Hollande EU om militär hjälp mot Islamiska statens (IS) fäste i Mellanöstern. Frankrike har utsatts för ett väpnat anfall, säger Hollande, och Sverige och andra medlemsstater måste då enligt EU:s klausuler backa upp Frankrike i dess förfrågan. Frankrike går i krig mot Islamiska staten – precis som regeringen naturligtvis måste göra, om man inte ska mista allt förtroende, och förlora nästa val mot Front National.

Men rörde det sig om flera små dödspatruller som kom raka vägen från Islamiska staten, och agerade på direkta order från kalifatet när de gick till attack i Paris? Eller handlade det precis som i januari vid attentatet mot Charlie Hebdo-redaktionen, om franska jihadister som gick till anfall i sympati med IS? Om det här har IS-bedömare inte alls varit ense, till skillnad från de slutsatser politiska ledare genast behövt dra och möta upp med motåtgärder, för att lugna sin befolkning.

En sak som bilder visade från attacken mot Charlie Hebdo, som enligt vittnen återkom även vid fredagens attack mot konserthallen Bataclan, var att attentatsmännen bar helt svarta och enhetliga uniformer. Inga IS-flaggor. Och inga professionella propagandafilmer eller ens bilder tagna av förövarna själva, till skillnad från hur IS vanligtvis arbetar.

Det är bara en av flera punkter som pekar på att dådet istället mycket väl skulle kunna vara utfört av lokala IS-sympatisörer. Förvisso kanske veteraner från kriget i Syrien, men inte en specialtränad kommandogrupp från kalifatet. Men mer än så behövs inte för att sätta skräck, och leda till motåtgärder som drabbar oss alla, i Europa.

Läs min intervju i Dagens ETC med italienska ekonomen och författaren Loretta Napoleoni, och med Aron Lund, om hur vi ska tolka attentatet i Paris och IS strategi.

Mellan Bokmässan och Bryssel – perspektiv på flyktingkatastrofen

Idag fick jag hembesök av en journalist och en fotograf, som gjorde en TV-intervju med mig om mitt jobb i och kring Syrien. Mot slutet fick jag en fråga i stil med vad jag tycker om dagens rapportering om kriget och dess humanitära konsekvenser. Tidigare har jag varit kritisk till bristande och smal rapportering, men efter att den döde flyktingpojken Alan Kurdi spolades upp på en strand i västra Turkiet har fokus idag blivit bättre. Inte minst på flyktingkatastrofen från främst Syrien, i andra hand Irak och tredje hand Afghanistan – i vars krig västvärlden alla tre gånger själv varit inblandad.

Men när TV-teamet åkt igen tänkte jag på vad allt nytt arbete särskilt kring flyktingarna egentligen spelat för roll, hos makthavarna, i det långa loppet?

Vecka 39 var det bokmässa i Göteborg. Jag höll först inledningstalet på Pedagogiskt Centrums tjuvstart, när de arrangerade FN-rollspel och jag talade om hur min f.d. tolk i Syrien behövt fly regimen, och nu blivit en del av den uppmärksammade flyktingströmmen. Sedan deltog jag i Publicistklubben Västras panelsamtal med Thomas Mattsson, Somar Al Naher, Lotta Härdelin och Khaled Esmael, om huruvida det var rätt av medier att publicera bilder på den döde Alan Kurdi. Det var det, tyckte vi alla med viss försiktighet, och en mycket god konsekvens av det var att flera regeringar och vanliga människor i Europa verkligen fått upp ögonen och ville bistå i flyktingkatastrofen. Med några få undantag, öppnade Europa gränserna – opinionen sades ha ändrats.

Screenshot_2015-10-01

Dagen efter deltog jag i Expressens monter, igen tillsammans med chefredaktör Thomas Mattsson samt med Erik Halkjaer, där vi ännu en gång diskuterade Alan Kurdi, vad vi egentligen får veta om Syrien och hur uppmärksamheten lett till solidariskt agerande. Vi hoppades och ville tro att det skulle hålla i sig. Och samma sak hade jag förstås hoppats när jag deltog i SVT Debatt.

Bara några veckor efter Bokmässan kom tvärvändningen i Bryssel. Turkiets president Erdogan, vanligtvis starkt kritiserad för att leda ett land med krackelerande rättssäkerhet, allvarliga människorättsbrott, svåra demokratiunderskott, och där otroligt många av mina journalistkollegor fängslas på grund av sitt jobb, reste dit med bättre självförtroende än på många år. Nu förklarade majoriteten av EU:s representanter att de ville upphöra med för mycket hjälp i Europa åt de flyktingar som lyckats undvika att följa Alan Kurdi i döden. Gränserna skulle stängas igen, och bevakas. Och hjälpen skulle istället ges där borta, på plats – trots att det var just denna taktik FN:s medlemsstater tidigare själva kört i botten. EU behövde Erdogans godkännande för att pumpa in en eller flera miljarder euro i nya tältläger och en förbättrad tillvaro för Syriens flyktingar, i Turkiet.

Erdogan presenterade ett antal krav för detta. Och bara en kort tid senare förklarade EU-kommissionens talesperson plötsligt att Turkiet nu betraktas som ett fullt rättssäkert land, där mänskliga rättigheter respekteras. Även om en del teknikaliteter uppenbarligen måste lösas verkar dealen gå igenom, och successivt ska de flyktingar som inte längre ser något annat alternativ än att fly vidare mot Europa stoppas, och återbördas till Turkiets läger.

Journalistiken, eller åtminstone de humanistiska journalisterna, gjorde dock så gott de kunde. Det var rätt att publicera Alan Kurdi, och att kanske något naivt – men ärligt – tro att det skulle kunna leda till större förståelse i omvärlden. Det var ju trots allt omvärlden som själv redan misslyckats i att tillräckligt hjälpa flyktingarna på plats. Ansvaret för denna nya utveckling ligger på de högsta makthavarna, och det finns säkert gott om folk som undrar ifall allt egentligen bara var ett spel från första början. Och hur länge detta nya spel kring Turkiets inrikespolitiska situation ska fortsätta, när journalister och människorättsorganisationer rapporterar en sak, men EU hävdar en annan? Även om det inte rapporterades så mycket i svenska medier, hade ju trots allt turkiska soldater släpat liket av en ihjälskjuten kurdisk man efter sin pansarbil, på gatorna i en kurdisk stad, dagen före att Erdogan kom till Bryssel.

Allting vände och alla ord förändrades. Så otroligt snabbt det gick, från Bokmässan till Bryssel. Men vad vackert det var, när så många en liten stund trodde att vår medierapportering faktiskt kunde göra bättre människa av hela samhället.

På besök i Islamiska staten

Den 28 juli var jag den enda utländska journalisten som kunde besöka staden Sarrin, i norra Syrien, dagen efter att kurdiska YPG-styrkor besegrat och fördrivit/infångat Islamiska statens krigare där. Sarrin hade länge legat under IS kontroll, var relativt oskadd, och allting var lämnat intakt från de tidigare härskarna. Det var en otroligt intressant inblick i vad för samhälle IS faktiskt bygger upp, och den enorma byråkrati och infrastruktur detta faktiskt inkluderar.

Islamiska staten är redan en stat, berättade också de senaste människorna att komma i en stor ström från ”kalifatets” huvudstad Raqqa, för mig när jag besökte ett improviserat flyktingläger utanför det kurdiskkontrollerade Tal Abyad/Gire Spi. Och radade upp exempel på hur det islamiststyrda samhället har nitiska skattelagar, fullgoda administrationer, trafikpolis, och förstås stenhårda sharialagar – med en livsfarlig poliskår som upprätthåller dem.

Läs mina reportage i Dagens ETC och danska Information, som det kommer bli många föreläsningar av från och med hösten.

IMG_3338

                                     Foto: Joakim Medin

Bombkaos och nazirättegång

Massmedia rapporterade ”kaos” i Uppsala i morse. Ett bombhot mot tingsrätten inkom strax efter kl 8, och därmed fick hela fastigheten i centrala stan och alla människor i den utrymmas och evakueras. Ett stort stycke av den centrala Kungsgatan spärrades av med plastband och polisen. Trafik och affärsverksamhet stördes, och i luften ovanför oss surrade en polishelikopter.

Bild: Malin Beeck

   Foto: Malin Beeck, ETC

När folk till sist fick återvända in i tingsrätten, efter rigorösa säkerhetskontroller och kroppsvisitationer, gick de tre nazisterna från Svenska motståndsrörelsen som skulle ställas inför åtalspunkter inte att hitta. Därför blev rättegången mot de tre nazisterna uppskjuten till imorgon. Plötsligt finns det bara en dag istället för två för att reda ut och eventuellt bestraffa den misshandel som inträffade i augusti 2013, och låt oss hoppas att det är tillräckligt ändå.

Jag har flera gånger tidigare skrivit om den nazistmisshandel av Svenska motståndsrörelsen jag blev vittne till mitt i centrala Uppsala för snart två år sedan, och som jag och min vän Matts Erik Eriksson dokumenterade med foto och film. Om turerna med att polisen la ner förundersökningen, om hur jag kontaktade Upsala Nya Tidning och tipsade om oegentligheter och lögner, och om hur deras granskning sedan snabbt ledde till att förundersökningen återupptogs. Den 27 januari i år – sjuttioårsdagen för befrielsen av Auschwitz och minnesdagen för Förintelsen – väcktes åtal mot tre unga män bakom misshandeln, där jag hört vår tids nazister stå och förneka Förintelsen.

Den 21 mars vann Gusten Holm som skrev det avgörande, granskande reportaget i UNT en guldspade för sin insats på Grävseminariet 2015. Jag hade invigningstalat på seminariet dagen innan och satt i publiken nedanför scenen, och det kändes oerhört bra. Gusten skrev en artikel i sin nya tidning Expressen med mina bilder från misshandeln, om arbetsprocessen, polisens svala intresse och omedelbara omläggning efteråt. Det visar den granskande journalistikens oerhörda betydelse. Men också precis som rubriken berättar, hur en reporter tvingades göra polisens jobb, för att en sönderslagen man eventuellt ska få se rättvisa skipas.

SMR - foto, Expressen 2015-03-21-page-001

Jag hoppas det blir fallet efter att rättegången är över. Får den här historien ett för oss demokrater lyckligt slut, behöver jag inte gnälla så mycket mer om det här, eller om hur Uppsalapolisen missade att kalla in vittnen till förhör eller att undersöka bevismaterial. Då måste vi istället blicka framåt. Vad vi särskilt bör fästa vikt vid är att Uppsalapolisen inte alls kontaktade kollegor med erfarenhet av samma våldsamma nazister, inte ens i skuggan av SMR:s attack mot en antirasistisk demonstration i Kärrtorp något senare. Vad säger det oss om polisens möjligheter att se större mönster hos dagens våldsamma högerextremister? När de samtidigt sägs mobilisera, både i Sverige och internationellt?

Det där fixar vi, verkar vår regering nu säga, genom inrättandet av sitt arbete mot våldsbejakande extremism. Där samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och andra särskilt ska identifiera oroväckande radikalism hos ungdomar. En utbildningsinsats som statsminister Löfven presenterade den 27 januari ska också rikta in sig mot skolelever, för att utbilda om rasism och intolerans.

Men politiska överfall och mord i Sverige begås sällan av skolelever. De begås av vuxna, som ibland visserligen bara nyss blivit myndiga, men som likväl är starkt styrda av ideologiska övertygelser snarare än tonåringens naivitet och förvirring. Det oroar mig att konsensus ännu inte råder kring detta, trots varningar från seriösa forskare, som också tagit avstånd från regeringens förenklade arbete mot våldsbejakande extremism. Likaså oroar det mig att så många blickar verkar riktade mest mot Daesh/IS och influenser i vårt land – som visserligen absolut förtjänar allvarlig uppmärksamhet – när det dock ännu är ett faktum att alla samtliga politiska mord i Sverige de senaste 30 åren är begångna av just extremhögern.

Idag är det 70 år sedan det nazistiska Tredje riket besegrades, och det andra världskriget slutade (i Europa). Aldrig igen! dundrar höga samhällsprofiler, om Förintelsen och nazismens stöveltramp. Så symboliskt det hade kunnat vara, om dagens våldsamma och mordiska och Förintelseförnekande nazister äntligen hade kunnat möta lagens långa arm i Uppsala tingsrätt, på just denna dag. Om det inte vore för ett väldigt lämpligt bombhot, och att de sedan helt enkelt lät bli att dyka upp.

———————————————————————————————————-

Dag två blev rättegången av, efter att de tre åtalade hämtats in av polis. Det blev en dag av väntan och upprymdhet. Att äntligen ha fått hela historien till rättegång, efter nära två år, kändes väldigt skönt. Snart skulle allt kunna vara över. Samtidigt tror jag små känslor av obehag malde i magarna hos alla oss vittnen, inför att möta tre av nazisterna från den där augustidagen igen.

Väl inne i salen avverkades jobbet ganska snabbt. Under kanske 20 minuter redogjorde jag för vad jag gjort där den där dagen, vad jag sett, och vilka jag kände igen. Från försvaret kom kritik om att vittnenas berättelser möjligen inte var trovärdiga, eftersom vittnena haft möjlighet att se filmer och foton från misshandeln i massmedia. Det är svårt att se hur det kunnat gå att undvika – vittnen och målsägande/misshandelsoffret var ju själva tvungna att göra sig uppmärksammade i medier för att Uppsalapolisen alls skulle börja gå igenom bevismaterial och påbörja förhör.

Efter att ha blivit hörd dök en märklig känsla av både lättnad och tomhet i mitt bröst. Inga som var där kan veta hur domen blir, eller om rättvisa kommer att skipas. Det har ju tyvärr gått nära två år, precis som vid rättegången mot SMR efter att riksdagsledamot Daniel Riazat (v) hade misshandlats i Ludvika. Många demokrater som följde den historien vet hur den slutade, och blev både besvikna och upprörda.

Nya reportage från Rojava, Syrien

Flera nya reportage har blivit publicerade de senaste veckorna, hos uppdragsgivare jag var i Rojava, nordöstra Syrien, för att skriva åt i februari. Först två texter i Kyrkans Tidning. En om de kristna assyriska styrkor som upprätthåller fronten mot Daesh/IS i området, tillsammans med kurdiska och arabiska soldater. Medicin mot alla föreställningar om att människorna i Syrien och Mellanöstern är hopplöst separerade av etniska och religiösa linjer. En annan som dock lyfter fram problemet med den omfattande assyriska migrationen från området, framför allt till Tyskland och Sverige, och vilka komplexa verkligheter de kvarvarande ställs inför – inklusive de regimvänliga kristna, som jag talade med. Mitt sista jobb för chefredaktör Svante Fregert, som sagt upp sig från KT för att satsa på sitt gamla new wave-band Commande M Pigg.

 

KYTA20150304E1410-page-001

KYTA20150318E1412-page-001

Jag var även i trakten för att skriva om olika aspekter av det stora kvinnliga avancemanget i samhället, som ägt rum under det nya självstyret, och satsningarna för att utveckla detta ännu mer. I Feministiskt Perspektiv, och i ett långt reportage i Frihet som lyfte fram kvinnorörelsens organisering och den politiska bakgrunden till de beväpnade kurdiska gerillakvinnorna i YPJ, som många gånger blivit föremål för sensationsjournalistik.

Det senare reportaget var särskilt skönt att få publicerat och till sist hålla tryckt och färdigt i handen. Fotona på Asayiş Jîn, den helkvinnliga poliskåren i Qamishlo, tog jag bara en timme innan jag arresterades vid en vägspärr av den syriska regimen. Under loppet av några sekunder lyckades jag byta ut minneskortet i kameran mot ett kort med mindre känsliga bilder på, och hålla kortet med dessa och andra foton på gömt under hela fångenskapen. Varje dag kändes beslutet allt viktigare, och allt mer idiotiskt ifall jag skulle bli påkommen. Men så blev det inte, och vi har fått oss ytterligare ett bidrag till samhällsbildningen. Syrien, Frihet mars 2015-page-003

Analysis on Ronahi TV

I’m appearing in a video that has been circulating on the web the last days. In it I’m being interviewed by Ronahi TV, in the ruins of central Kobane, reasoning a bit about how the Kurds are involved in a fight against Daesh/IS over several things at once.

 

 

SVT: På resa med en rom – till Ungern

I onsdags den 12/11 sändes del tre i dokumentärserien En rom på resa, på SVT. I serien får vi följa fyra människor under varsin resa i livet, som berättar historier om hela vårt samhälle. Claudia Forgacs har sina rötter i Ungern där hennes föräldrar växte upp. Hon är både romsk, judisk och lever dessutom som öppet transsexuell. Hur hade hennes liv sett ut kvar där, idag?

Under ett besök till Ungern i april träffade Claudia bl.a. mig, som tog henne på en tur i Budapest och berättade om landets nationalistisk-konservativa, högerextrema och odemokratiska utveckling. Ämnen jag fördjupat mig mycket i. Vi besökte den nedgångna stadsdelen Józsefváros där en stor del av huvudstadens diskriminerade romer bor, cruisade förbi bysten av den Hitlerallierade riksföreståndaren Miklós Horthy, besökte vad som då ännu bara var en protestplats på Frihetstorget – mindre än en vecka senare togs det första spadtaget till dagens starkt kritiserade ”nazistmonument”.

Vi avslutade rundturen vid Frihetsmonumentet uppe på Gellertkullen, där Claudia ansåg att det inte verkar finnas så mycket frihet i dagens Ungern. Åtminstone har situationen sett starkt trängd ut både för romer, judar och de som inte anses heteronormativa, under de senaste åren.

Dokumentäravsnittet ger en bakgrund till en oroväckande politisk utveckling, som fått mycket starkt internationell och inhemsk kritik. Kudos till Ellinor och Niklas och Agnes Film som står bakom produktionen, och till SVT som vågade sända – trots den ungerska regeringens attacker mot Kobra-redaktionen efter fjolårets dokumentär om Ungern.

Se avsnitt tre i En rom på resa här på SVT Play.

2014-04-04 12.07.11