Posts in Category: Mellanöstern

Intervju med Patrick Cockburn och ett stycke syrisk tragedi

Det är lätt att bli både uppgiven och deprimerad över det stora kriget i Syrien, som allt ser ut idag. I mitten av september lyckades Ryssland och USA få till en vapenvila i de västra delarna av landet. Sedan flygbombade USA syriska regimsoldater utanför staden Deir Ezzor. Både Assadregimen och motståndarna beskyllde varandra för brott mot vapenvilan. Efter bara en vecka sprack allt och regimen inledde en ny offensiv för att erövra hela det rebellkontrollerade östra Aleppo.

Aleppooffensiven är uppbackad av det ryska flygvapnet och hundratals civila har dött i flygbombningarna. Övergreppen har uppmärksammats i omvärlden och lett till farliga spänningar mellan Moskva och europeiska stormakter och USA. Enligt Ryssland och den syriska regimen fortsätter man bara bekämpa jihadist-terrorister kopplade till al-Qaida; till Jabhat Fateh al-Sham som förut kallade sig Jabhat al-Nusra (al-Qaidas syriska gren). De vill inte ge sig av från Aleppo. USA har inte heller förmått andra, islamistiska väpnade grupper att tillräckligt tydligt ta avstånd från Jabhat Fateh al-Sham. Därför fortsätter regimsidan att bomba dem – till synes utan att bry sig om att det samtidigt leder till civila dödsoffer.

Många vanliga nyhetskonsumenter har mått dåligt över flygbombningarna och lidandet i Aleppo. Men jag tippar att en hel del fortfarande inte förstår hur det fortsatta våldet hänger samman med internationell politik, och med kampen mellan de syrier som fortfarande tror på frihet i landet och de militanta jihadister som kidnappade revolutionen. Det är delvis för att flera medier ännu inte lyckas förmedla en tillräckligt djupgående nyhetsbild av Syrien. Vilket i sin tur bygger på det äldre problemet, att bilden av kriget tidigare varit både för smal och lite önsketänkande.

När den berömde Patrick Cockburn som är Mellanösternkorrespondent för The Independent besökte Bokmässan i Göteborg, möttes vi för ett samtal om dessa frågor och om Syriens framtid. Cockburn kom med mycket dystra utsikter. Intervjun finns publicerad hos Amnesty Press.

I veckan publicerade Dagens ETC även ett specialnummer av sin tidning, som nästan helt fokuserade på kriget i Syrien. I det skrev jag en analys om konflikten och dess olika dimensioner. Jag intervjuade en anonym FN-tjänsteperson, som under de senaste åren arbetat med inriktning på Syrien. Tjänstepersonen saknade hopp, liksom tydligen även flertalet kollegor i Genève gjorde, om att kriget ska kunna gå att lösa den närmaste tiden. De FN-institutioner vi uppfann efter att vi slaktat varandra i det andra världskriget, för att lösa internationella konflikter och verka för fred, är bakbundet och desperat. Framför våra ögon utspelar sig en syrisk tragedi som det kommer talas om under många, många år framöver.

aleppo-syria

Mer om Turkiets gömda krig

I juli 2015 återvände inbördeskriget i Turkiet. Eller närmare bestämt, till de sydöstra och kurdiska delarna av landet. Eldstrider, explosioner och flygbombningar dök upp igen och det är ingenting vi inte sett förut, sedan den väpnade konflikten mellan kurdiska PKK-gerillan och den turkiska staten först började 1984. Men den här gången gick konflikten under kort tid till att bli den mest våldsamma någonsin under kriget, med mycket hårda och flera månader långa eldstrider mitt inne i kurdiska städer. Sådana urbana strider varade mellan september 2015 och juni 2016.

Jag har redan tidigare bloggat om detta återuppståndna krig, som Turkiet gärna velat hålla bakom stängda dörrar för utländska observatörer.

I det senaste numret av Amnesty Press skriver jag ännu ett långreportage från sydöstra Turkiet, som nyss kom på webben. Om hur inbördeskriget återvände som en konsekvens av både den militära och politiska utvecklingen i Syrien. ur ideologiska mål låg bakom mycket av det som triggade igång den turkiska regeringens belägringar av kurdiska städer. Samt vilka konsekvenserna blivit, i form av förstörda stöder, mer nationalism, en turkisk militär intervention i norra Syrien för att stoppa kurdernas expansion där. Och en cynisk tystnad framför allt från USA, som själv är högst inblandad i denna konflikt.

Många kurder har anklagat Turkiet för att gladeligen ha gått i krig igen, för att bryta upp de fästen där både den parlamentariska, kurdiska oppositionen HDP och den förbjudna PKK-gerillan har som starkast stöd. Vilket är precis de kurdiska städer, som nu blivit förstörda i eldstrider och vars befolkning utgör de ca 400 000 internflyktingar som uppstått i kriget. Även om vi sannolikt ännu inte har tillgång till alla detaljer, för att fullständigt kunna analysera våldsamheterna sedan förra sommaren, har det även under hösten blivit uppenbart att utvecklingen inte slutat bara för att striderna i städerna gjort det.

Efter att den turkiska regeringen blivit klar med utrensningarna av alla tiotusentals människor med påstådda eller faktiska band till statskuppsförsöket den 15 juli eller predikanten Fethullah Gülens sekt, sa premiärminister Binali Yildirim den 4 september att turen kommit till kurderna. 11 285 kurdiska lärare stängdes av på grund av påstådd koppling till PKK. En kort tid senare togs 24 kommuner över från den kurdiska parlamentariska rörelsen, av förmyndare utsedda av staten. Även där var anklagelserna kopplingar till PKK och de drabbade kommunerna var i åtskilliga fall samma som drabbats hårt av urbana strider.

Nästa steg skulle kunna vara att HDP:s partiledare Selahattin Demirtas arresteras. Han och nästan alla andra parlamentsledamöter från partiet har åtal hängande över sig, som mycket väl kan leda till fängelsestraff – eftersom alla parlamentarikers immunitet togs bort i juni i år. Om detta intervjuade jag Selahattin Demirtas, när han besökte Sverige i september.

Numret av Amnesty Press där mitt reportage finns med har postats ut som gratisexemplar till 12 000 hushåll på Åland. Jag hoppas det bidrar till både diskussion och folkbildning, om detta oroliga hörn av världen.

2s6a7950                                      En modell av Sur, den antika stadskärnan i storstaden Diyarbakir som drabbades av strider 2016. Foto: Joakim Medin

Islamiska statens droghandel

Det var sensommar 2015 när jag reste tillsammans med den kurdiska YPG-gerillan vid fronten i Aleppoprovinsen, norra Syrien. Ordentliga strider hade rasat mellan kurderna och Islamiska statens krigare, för att fastställa vilken väpnad aktör som skulle kontrollera ett stycke land vid Eufrats östra flodbank, 40 kilometer söder om gränsen till Turkiet. Däribland staden Sarrin, som hade en arabisk befolkning.

Intill en motorväg fanns en IS-militärbas för utländska krigare. De hade övergett basen tre dagar innan jag kom dit, till synes väldigt hastigt. Kvar på marken låg många saker de lämnat efter sig: en Koranguide tryckt i Albanien, en engelsk-arabisk ordbok, kläder, bönepärlor, samt massvis av dokument och papper. Dessa fynd utgjorde bara en del av alla de saker jag plockade på mig från IS under besök vid flera frontavsnitt i Aleppoprovinsen och Hasakahprovinsen, i norra Syrien. I början av detta år publicerades bilder på flera intressanta saker med förklaringar av mig, på Blank Spot Projects webbsida och i dess första papperstidning. Men flera handskrivna dokument och anteckningar blev liggande i en hög, bara hastigt översatta så att jag hade ett hum om deras innehåll. Det var först efter att jag granskat ett smutsigt anteckningsblock lite närmare, som det visade sig innehålla den första, kända ledtråden från IS själva, om att IS handlar med droger.

Ett flertal av de väpnade aktörerna i det syriska kriget handlar med den amfetaminbaserade drogen Captagon, både för eget bruk och för att tjäna pengar. Captagon och dess marknad i Gulfen eldar på kriget i Syrien. Länge har det också påståtts att IS skulle vara inblandade i denna handel, men utan att några dokument som kunnat stärka detta tidigare presenterats.

Läs mitt grävande reportage om IS amfetaminhandel, som publicerades i Aftonbladet i juli. Läs också mitt andra avslöjande om IS kokainbruk och -handel, som jag avslöjade redan i januari 2015.

img_6419                                          IS-krigares vardagsrum, Aleppoprovinsen, norra Syrien, 2015. Foto: Joakim Medin

Turkiets gömda krig

Jag har inte bloggat på flera månader. I somras var jag under längre perioder mellan juni och augusti – totalt sex veckor – på plats i det kurdiska sydöstra Turkiet, för att rapportera om konsekvenserna av det återuppståndna kriget mellan staten och den kurdiska PKK-gerillan. Arbetet där var både svårt, påfrestande och riskabelt. Sedan kriget återvände i juli 2015 har hårda strider för första gången utkämpats i urban miljö, mitt inuti ett flertal kurdiska städer. Striderna har lett till en omfattande förstörelse av infrastruktur, offentliga byggnader och civilbefolkningens bostadsområden. Uppskattningsvis 400 000 människor har blivit internflyktingar i sydöstra Turkiet.

Premiärministern Binali Yildirim förklarade de urbana militära operationerna över i slutet av juni. Den sista staden där strider pågick samma månad var Nusaybin, precis vid gränsen till Syrien. När jag strax efteråt försökte komma in i Nusaybin, eller i andra krigsdrabbade områden, var det i princip omöjligt på grund av polisens avspärrningar. Titeln på detta blogginlägg är skamligt stulet från artiklar med samma namn, i både Time Magazine och The New York Times. Kanske även från fler håll. Det nygamla kriget mellan kurder och den turkiska staten har till stora delar hållits gömt från omvärlden, av den turkiska regeringen. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra’ad Al Hussein begärde i maj i år tillträde till områden som drabbats av striderna, för att utreda kurdiska anklagelser om mycket grova övergrepp begångna av den turkiska armén. Turkiet har ännu inte besvarat denna formella förfrågan. Utländska journalister är inte välkomna att på egen hand utreda vad som hänt och jag blev själv stoppad och kvarhållen av turkisk polis två gånger i juni respektive augusti.

Hand i hand med att de båda parternas väpnade styrkor attackerat varandra har även situationen för kurdisk civilbefolkning och den kurdiska politiska oppositionen kraftigt försämrats, sedan förra sommaren. Flera långa texter har publicerats från området och om denna utveckling. Läs mitt reportage nedan, i tidningen Frihet. Läs mitt första reportage i Dagens ETC och mitt andra reportage i Dagens ETC.

kopia-22                                 Sönderkrigad kurdisk stad, sydöstra Turkiet. Foto: Uygar Önder Simsek

I juli reste jag även till irakiska Kurdistan, för att besöka PKK-gerillans högkvarter uppe i Kandilbergen och fråga folk där hur de själva ser på konflikten, som inte visar några tecken på att ta slut efter 32 år av krig. I en dalgång fick jag intervjua Cemil Bayik, som anses vara den högste agerande ledaren över PKK och som varit med i rörelsen sedan mitten av 1970-talet. Eftersom Bayik är ledare över en massrörelse som idag har en stor utbredning i både Turkiets och Syriens kurdiska delar – vilket är en av anledningarna till att kriget återvände i fjol – ställde jag flera frågor om hur han själv ser på Mellanösterns framtid. Läs intervjun, som publicerades i Dagens ETC.

Kriget har lett till mycket allvarliga konsekvenser för regionen och för civilbefolkningen. USA och EU:s dominerande medlemsstater samt institutioner har naturligtvis uppmärksammat denna oroliga utveckling. Men ända sedan kriget återuppstod i fjol har de mest bara bemött detta med tystnad – eller med strategiska uttalanden, som ska förneka deras egna band till utvecklingen.

Egentligen är västvärlden mer inblandad i det kurdisk-turkiska inbördeskriget än någonsin tidigare. Vad som möjliggjort detta, är kriget i Syrien. Läs mina reportage från de irakisk-kurdiska Kandilbergen och hur dessa politiska spel ser ut, som publicerats här i Sverige och här i Norge.

2s6a9610                                       Kandilbergen, irakiska Kurdistan. Foto: Joakim Medin

 

Kris i kalifatet

I mitten av maj publicerade jag en ny artikel hos Aftonbladet Kultur, där jag analyserade några av de finansdokument och bokföring som jag funnit hos IS, Islamiska staten, i norra Syrien. Massmedier i omvärlden har många gånger fokuserat på att mest beskriva det rent militära kring IS, deras extrema våldet, deras övergrepp eller liknande sidor hos jihadisterna. Det har kanske varit oundviktligt – det är ju trots allt krig – och en sådan slags bevakning har IS själva velat ha, att döma av deras känsla för sociala medier och medieeffekter.

En sådan bevakning har dock gjort att andra, intressanta sidor hos IS fått mindre uppmärksamhet. Ett exempel är deras ekonomiska sida: vad IS har för inkomstkällor, ekonomiskt system och politisk vision bakom det – och hur en av deras största fiender kanske blir de ekonomiska problemen och ouppfyllda löften, som fällt många regimer och makthavare förut. Läs artikeln här i Aftonbladet.

http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/22825121/800/normal/49be1ec93c8cb/43a81df2-b0d2-401a-89fd-f7292c5ceb10

Sykes-Picot och den västerländska historielösheten

Den 16 maj fyllde det brittisk-franska, koloniala Sykes-Picotavtalet 100 år. Avtalet lade grunden till Mellanösterns moderna gränser och både kurder och IS har hänvisat till det som en drivkraft bakom sina respektive kamper. Ändå fick hundraårsdagen inte någon särskilt stor uppmärksamhet i många medier. Få svenskar känner till Sykes-Picot och Europas roll bakom flera grundläggande problem i Mellanöstern. Varför är det så? Läs min senaste krönika i ETC Uppsala.

img_mmeseguer_20160513-193754_imagenes_lv_otras_fuentes_sykespicot-kHJG--656x328@LaVanguardia-Web

Nytt bokutdrag: augusti 2014, Shingals yezidier räddas från IS folkmord

Den 10 maj publicerade ETC ett annat utdrag från min bok ”Kobane”. Kapitel tre, augusti 2014, om när YPG och YPJ räddade de omringade yezidierna från Shingalbergen och IS folkmord, in i Rojava, Syrien. Jag och min fotograf Thorkil Rothe var de första, och i flera dagar enda, utländska journalisterna som bevittnade denna räddningsoperation inifrån Syrien, vid en syrisk-irakisk gräns som då både IS och kurder gjort sitt bästa för att montera ner.

Abdulselam Mohamad kommer tillbaka från en tvärgata med ett leende på läpparna. Han har varit bekymrad över min vegetarianism och undrat hur vi ska lösa det med middagen, men lyckligtvis höll ett gatukök ännu öppet som sålde falafelrullar. Vi går tillbaka genom ett kvällsmörkt Qamishlo, på bakgator för att undvika Assadregimens farleder, och äter vår mat på Tev-Dems huvudkontor.

I sammanträdesrummet har teven stått på oavbrutet sedan i morse. Det har gått två dagar sedan yezidierna flydde upp i bergen, och PKK-vänliga kanaler blandar patriotisk musik med nyheter om utvecklingen. Men sedan några timmar tillbaka visas framför allt gerillasoldater i Qandilbergen, som ger sig av i pickupbilar. Bilderna varvas också med gårdagens uppmärksammade teveintervju med Murat Karayilan, överbefälhavaren över PKK:s gerillaarmé. Karayilan förklarade att de inte passivt kunde se på när kurder massakrerades. Hans styrkor förberedde därför omedelbart avfärd för att slå tillbaka IS.

– Nu borde de snart vara här. YPG har redan gått över gränsen, och igår utropades Shingals motståndsstyrkor med yezidiska krigare som följt med dem. Det här är historiska dagar, säger Abdulselam Mohamad.

Kobane_2016

Pressfrihetsdagen och de vi lätt glömmer bort

Den 3 maj var det pressfrihetens dag. I Stockholm delade Reportrar utan gränser ut sitt pressfrihetspris till Raqqa is Being Slaughtered Silently, kollektivet av medborgarjournalister som offentliggör IS, deras aktiviteter och förbrytelser i kalifatets huvudstad. Raqqa is Being Slaughtered Silently är inte omtyckta av alla i Syrien, inte heller av många kurder, som ibland tror att kollektivet har en anti-kurdisk agenda eftersom de ofta omnämnt orter i Rojava/norra Syrien med de arabiserade istället för kurdiska namnen. Inte desto mindre var prisutdelningen helt rätt, och ett erkännande av hur otroligt viktig den allt jämt överlevande medborgarjournalistiken är både på IS-territorium och i resten av Syrien. Dessutom är det ett erkännande av hur otroligt mycket mer riskfyllt deras arbete är jämfört med utsända, utländska korrespondenter, eller ens frilansar som inte kan eller törs ta sig till alla ställen.

Gratistidningen Metro uppmärksammade pressfrihetsdagen genom att ha en censurerad framsida. På sida 2 fanns det en intervju med mig, om mitt försvinnande i Syrien och det höga priset journalister kan få betala för att omvärlden ska få veta vad som händer i konflikter eller svårtillgängliga områden. Aftonbladet gjorde även en intervju med mig i samband med att de publicerade ett utdrag från min nya bok, och frågade vad som hänt med Sabri, min kurdiska tolk och fixare som fängslades tillsammans med mig i Qamishlo och Damaskus. Denna fråga har tyvärr lyst med sin frånvaro under många andra intervjuer.

Sabri fick fly sin hemstad Qamishlo och i slutändan hela Syrien, lite mer än ett halvår efter att vi släppts ut från vår fångenskap. Vi åt middag på ett tak i Qamishlo exakt ett halvår efter att vi fångats av Mukhabarat, den syriska underrättelsetjänsten, och han berättade hur Mukhabarat gjort flera nya försök att komma efter honom. Med sitt namn på regimens lista saknade han därmed möjlighet att fortsätta sina universitetsstudier till ingenjör (vilket bara är möjligt på regimområden), och han saknade nära släktingar att hjälpa honom i andra städer. Sabri såg till slut inget annat val än att korsa gränsen, och följa flyktingströmmen mot en möjligtvis lite ljusare framtid i Europa. Han överlevde den livsfarliga smuggelresan med båt från Turkiet till Grekland, kom fram till gränsen till Ungern precis efter att regimen där blockerat vägen med sina gränsstaket, och fick fortsätta på andra vis genom Centraleuropa. Idag bor han i Tyskland, och har nyss fått lämna en gammal fabrik som byggts om till flyktingförläggning.

De som många gånger offrar mest, är de lokala förmågorna. De som assisterar besökande journalister för att de vill berätta om vad som händer på plats. Med hjälp av Sabri tog jag mig bl.a. in på regimområde för att intervjua de få kristna som stannat kvar i Qamishlo, åkte jag till fronten mot IS i Shingal i norra Irak, och besökte jag grundskolor för att rapportera om utbildningen av de små i skuggan av kriget. Det är dessa lokala tolkar, medborgarjournalister och allt-i-allor som lämnas kvar när vi andra kan ta ett flyg hem. Därför är det i synnerhet de som förtjänar utmärkelser på pressfrihetsdagen.

fängelse syrien första bilden

                                                                       Första bilden efter några minuter i frihet.

Utdrag från ”Kobane”

…har dykt upp i både Expressen och Aftonbladet den senaste tiden. Båda lyfter incidenten i Qamishlo och Damaskus vårvintern 2015, och vad jag såg på insidan av den syriska regimens fängelseväggar. Hos Aftonbladet blev jag för första gången föremål för en PLUS-artikel. Utdraget i Expressen är en öppen artikel och den går att läsa här, för alla de som vill få en sneak peak in i boken – som handlar om många fler saker.

Namnlös

Kvinnan och IS

Igår fick jag en artikel publicerad i Aftonbladet Kultur, om kvinnan vs IS. Det är ett ämne som fått intensiv bevakning massmedialt, men oftast bara med utgångspunkt i några få och ständiga exempel. Dit hör hur jihadisterna gjorde tusentals yezidiska kvinnor till sexslavar, efter att de attackerat Shingal/Sinjar i augusti 2014. Dit hör även hur IS rent allmänt förtrycker kvinnor och har berövat dem rättigheter. Samt, det i internationella medier ofta upprepade påståendet att IS-krigare är rädda för att hamna i strid med kurdiska kvinnliga gerillasoldater, eftersom de nekas sin plats i Paradiset om de blir dödade av en kvinna. Det sista är en sensationsjournalistisk myt – vore uppgiften sann skulle till exempel slaget om Kobane inte ha varat i flera månader. Där fanns hela tiden kvinnliga YPJ-soldater som sköt på jihadisterna.

Men det finns två sidor av myntet. I kalifatet som IS utropat är kvinnan både slav och förtryckare. Det finns även många som är entusiastiska sympatisörer. Det är därför även kvinnor rest för att ansluta sig från omvärlden, inklusive flera dussin från Sverige. I själva verket har IS ett väldigt komplext förhållande till kvinnan.

I artikeln citerar jag ur en ideologisk pamflett om kvinnans mycket viktiga roll i jihad, som jag hämtat från IS vid fronten i Syrien, och berättar om al-Khansaabrigaden i kalifatets huvudstad Raqqa som ett exempel på där IS själva enrollerar kvinnor till sitt propagandaarbete och våldsmonopol.

Många människor uppfattar det som kontroversiellt i den västerländska delen av världen, att skriva om och analysera IS på sätt som komplicerar bilden istället för att göra den enkel och svartvit – med IS som halshuggande, hjärndöda (och manliga) monster. Det resulterar hittills mest i näthat från svensk extremhöger. Men för att förstå IS övergrepp och varför rörelsen ändå lockat folk både lokalt och från vår del av världen måste bilden kompliceras.

is