En vecka av eld, blod, död och motstånd
Jag blev en hel vecka i Kobane, den kurdiska kantonen i norra Syrien. ISIS avancerade från 10-15 km till att slutligen befinna sig bara 3-4 km utanför själva staden. Tidiga morgnar dundrade det av granatnedslag i centrala bostadsområden, och elden från Kalashnikovs kom från alla håll.
Vid kliniken såg jag skadade och döda anlända, både i civila kläder och i uniformer. På en bakgård hjälpte jag till att begrava en man bombad till oigenkännlighet, och sena kvällar runt middagen eller brickor med te försökte jag trösta gråtande lokalbor som kände ångest. På kvällen och natten blev det beckmörkt i Kobane, eftersom det inte finns elektricitet och få hus har generatorer igång. Det gick inte ens att se vilket håll elden kunde komma ifrån. Samtidigt ville de in i sista stund undvika att ta sig in som flyktingar till Turkiet, och mista allt de någonsin haft och byggt upp i det fria Kobane.
Om detta Rojava, som sticker ut i en region annars karaktäriserad av diktatoriska regimer, religiös fanatism och kvinnoförtryck, har jag skrivit tidigare. Symbolfrågan både i detta projekt och i att Kobane och andra områden i norra Syrien gett kulturell frihet till de som aldrig förr haft den, förklarar det hårdnackade motståndet. Och varför så många frivilliga till Kobane och solidaritetsaktivister blivit så frustrerade, när Turkiet av helt politiska orsaker inte släppt dem över gränsen.
Omvärldens intresse blev till sist mycket stort för denna region, när den inringats och hotats av en massaker av det halshuggande ISIS. Jag har gett intervjuer och även foton åt TeleSur, Aftonbladet TV, TV4, SVT, RTÉ, BBC, YLE, CBC, Arbetaren och Al Jazeera America. Fotat åt Weltwoche tillsammans med den skrivande Kurt Pelda, och skrivit i Hufvudstadsbladet, Upsala Nya Tidning, Norrköpings Tidningar, Dagens ETC, Feministiskt Perspektiv och Der Spiegel.
Mycket jobb, stor press på en plats med bristande möjligheter att ladda batterier och att använda nätet ordentligt. Allt det här blev en stor och viktig erfarenhet av att jobba i ännu en risk- och konfliktzon, som nu snabbt inringades av styrkor kända för att inte visa pardon. Hela mitt hjärta fanns hos lokalbefolkningen. Just nu hittar jag inte fler ord att skriva ner.
Västra fronten. Foto: Joakim Medin
På plats i Kobane, norra Syrien
Inte utan vissa svårigheter har jag åter tagit mig in i Syrien, och nu till den kurdiska kantonen Kobane i norr. Sedan förra helgen har till sist denna plats fått stor internationell uppmärksamhet, eftersom de nu ännu hårdare attacker man utsatts för från ISIS resulterat i en massiv flyktingström. Folk vill inte vara med om folkmord.
Solen har gått ner, och det betyder att det ekar av artilleribeskjutning, Kalashnikovs, granatkastare och raketer som fundamentalisterna skjuter över slätten, hitåt. De befinner sig 10-15 km härifrån och omringar staden söderut, västerut och österut. Norrut vaktar den turkiska armén vid gränsen, och där har jag bott i ett tältläger med aktivister som protesterat mot att de inte blir insläppta som frivilliga till Kobanes fronter. För att förhindra ett folkmord och en ännu större flyktingkatastrof. Tårgas har skjutits även idag.
Och ja USA har börjat bomba, men inte alls här, vilket gör folk ännu mer oroliga.
Varje meter som förloras åt ISIS är ett steg närmare slutet. Idag bildades en massiv ring av människor runt det fria samhället, för att symboliskt skydda det med sina kroppar.
Jag följer utvecklingen på plats, alla medier är välkomna att kontakta mig. Telefon: 0046 735565518
Foto: Joakim Medin
PKK-spåret
Kurdistans Arbetarparti, PKK, och dess gerilla är inblandat i mycket av det som nu händer i Irak och Syrien. PKK har tillsammans med sina politisk-militära systerorganisationer i Rojava, syriska Kurdistan, tagit upp en väpnad kamp mot de mordiska fundamentalisterna i ISIS. En redan trängd rörelse, bekämpad av de omgivande regimerna i decennier, som går på offensiven för att mota undan en extrem armé även västvärlden känner sig hotad av.
Detta PKK-spår i den stora och komplexa situation som det sammanhängande kriget i Irak och Syrien utgör, är givetvis väldigt intressant. Utvecklingen kan ruska om traktens maktbalanser, och har fått uppmärksamhet internationellt. Likaså ibland i den svenska bevakningen, men många andra gånger är det tyst. En viktig anledning är förstås PKK:s kontroversiella status i Sverige och väst-internationellt. Rörelsen är stämplad som terrororganisation av USA och EU. Och i Sverige etsade sig ett betydligt äldre ”PKK-spår”, det från utredningen efter mordet på Olof Palme, fast i mångas minne trots att det inte ledde till någonting.
Förra månaden hade det faktiska inbördeskriget mellan PKK och den turkiska staten pågått i 30 år, sedan gerillastyrkor genomförde sin första organiserade attack i augusti 1984. Jubileer ska aldrig underskattas inom journalistiken, och just detta 30-årsdatum var en tidig anledning varför jag och Thorkil Rothe redan i våras bestämde oss för sommarens reportageresa till Kurdistan. Hur såg situationen ut idag? Vilka frågor låg bakom dagens kamp, hur såg möjligheterna till en fred ut, och hur har regionens dramatiska utveckling de senaste åren påverkat saker?
På olika vägar kunde vi under juli och augusti månad ta oss till de kurdiska områdena i både Irak, Syrien och Turkiet, för att finna en röd tråd i ett mycket gammalt motstånd och kamp för samhällsinflytande, demokrati, och inte minst rätten till sin egen kultur och sitt språk. Uppe i Kandilbergen, södra Kurdistan/norra Irak, intervjuade vi även en av de högsta PKK-ledarna om dessa frågor.
Att ISIS bestämde sig för att gå på offensiven när vi samtidigt fanns på plats, var en viktig händelse men ren slump. Detta gav oss dock en ganska unik möjlighet att sammanföra flera olika utvecklingar. Och inte minst, med helt egna ögon se hur PKK och dess vapensystrar och -bröder undsatte de ISIS-jagade yezidierna från döden i Shingalbergen och in i Syrien.
Ett reportage som kommit i Arbetaren finns att läsa här.
När vi dessutom besöker Makhmour Camp, bara dagar innan flyktinglägret erövrades av ISIS, finns med i finska Ny Tid där repet delats upp i en första del här och en andra del här.
Foto: Joakim Medin
Självstyret – jakten på en positiv historia
Mellanöstern kännetecknas av krig, förtryck, diktatur och etnisk-religiösa konflikter som är omöjliga att överbrygga. Det är en nattsvart och dystopisk plats. Så ser bilden av regionen ofta ut i rapporteringen, och Irak och Syrien går förstås idag i bräschen för den eländiga utvecklingen. Nyhetsflödet därifrån handlar ofta om mycket negativa saker, vilket påverkar synen på platsen.
Det är en välkänd trend som danska Dagbladet Information velat bemöta. Dagens nummer är därför en specialsatsning för att få fram en positiv tidning, som istället för de ständigt negativa historierna och problemen lyfter fram hoppfulla saker.
På framsidan har de satt mitt och Thorkils Rothes samskrivna reportage från Rojava, norra Syrien, om det multikulturella självstyre som där utropats i Schweizinspirerade kantoner. Om projektet i dessa kantoner som aktivt ska inkludera alla etniska och religiösa grupper, och som de hoppas kan sprida sig till resten av kulturlapptäcket Mellanöstern. Dagens nationalstater, speciellt de uppritade av västeuropeiska kolonialmakter, tycker man inte var en särskilt bra idé.
Idén bakom detta självstyre och samlevnadsprojekt kommer inte heller ur tomma luften, utan hämtar direkt inspiration från traktens kurdiska vänsterrörelse och PKK-gerilla. Som EU och USA satt en terrorstämpel på, sedan ett antal år tillbaka. Men Mellanöstern är en plats i förändring, särskilt i en situation med ISIS som hotbild och då gamla nationalstater faller sönder. Ur denna soppa sticker lokala initiativ till lösningar fram, på mångåriga missförhållanden som det flera gånger är västvärlden som skapat. Positiva historia från en – visst – annars väldigt problematisk region.
Reportaget kan läsas här.
Foto: Thorkil Rothe
Fördrivningen
Veckorna, månaderna går och inga etno-religiösa minoriteter eller andra flyktingar i Irak ser någon möjlighet att (snart) återvända till sina hem utan att hamna under ISIS ok. Hur länge ska de bli kvar i flyktingläger och osäkerhet? Kommer deras erövrade hemtrakter någonsin att återfås, och i så fall i vilket skick?
I det nya numret av Amnesty Press publiceras ett reportage av mig och med Thorkil Rothes bilder. I irakiska Kurdistan drar folk kopplingar mellan vad som nu sker, och det Osmanska imperiets stora folkmord på armenier och assyrier 1915. På vissa håll tar ungdomar initiativ till att bygga breda allianser för motstånd. På andra håll planerar präster redan för sin egen flykt utomlands.
Följ den här länken, bläddra ner till sidan 4.
Foto: Joakim Medin
Ackiskrisen Part Deux: Det sjuka sjukhuset
Strax innan sommaren påbörjade jag och frilansjournalisten Lucas De Vivo en granskning av ”Ackis”, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Arbetsgivare för tusentals människor, en anrik och viktig institution för oss som bor i staden, och ett av den svenska vårdens flaggskepp. Men som de senaste åren fallit ner i en djup kris.
Lagom till valet bara några dagar bort lyfter detta nya reportage i Folket i Bild/Kulturfront fram några viktiga problem, utmaningar och infallsvinklar i en lokal kontext. När det samtidigt kan sorteras ihop med liknande brister på andra håll i landet, ser vi hur ”någonting håller på att gå sönder”. I en sådan situation uppmanar en av Ackis barnmorskor själv den höggravida Frida, som ska föda sitt första barn, att dra till Härnösand istället. Det finns inte nog med resurser att hjälpa henne på jättesjukhuset i staden där hon är folkbokförd.
Vad beror det här på? Ideologiskt styrd misskötsel, enligt den socialdemokratiske oppositionslandstingsrådet. Det kan få även ett av de främsta flaggskeppen att sjunka, i ett vårdhav(eri) som blivit allt stormigare de senaste åren.
Där fick jag till det. Kanske skulle jag jobbat som rubriksättare på en webbredaktion istället.
Foto: Lucas De Vivo
Rojava: hjälpen från ovan
Vem var det som räddade de yezidiska flyktingarna? Från en säker död i de ISIS-omringade Shingalbergen, till att plötsligt befinna sig i flyktingläger antingen i syriska Kurdistan eller i irakiska Kurdistan (KRG)? Frågan verkade hänga lös i luften även under de första dagarna av undsättning. Den humanitära katastrof som utspelade sig framför våra ögon var inte okomplicerad, och blev ännu lite mer komplicerat av att flera olika aktörer var inblandade.
Hjälpen kom från ovan. Närmare bestämt från USA:s flygvapen och dess precisionsbombardemang av ISIS-positioner, som inleddes just för att rädda yezidierna. Ihop med landstyrkor från KRG:s peshmerga resulterade detta snabbt i att ”en väg öppnades upp” till Shingalbergen. Yezidierna tog sig in i Syrien och sedan tillbaka till Irak – uppenbarligen på egen hand. Till slut blev det de amerikanska insatserna, både de humanitära och de militära, som räddade livet på minoritetsgruppen, sammanfattade DN i KRG den 14 augusti.
Det var den första bilden som kablades ut i världen.
Hjälpen kom från ovan, men istället från de kurdisk-assyrisk-arabiska försvarsstyrkorna från Rojava/syriska Kurdistan i norr. Som redan kämpat mot ISIS och liknande grupper vid fronten i två år. Tillsammans med styrkor från PKK-gerillan, som anlände från Kandilbergen i nordligaste KRG, var det dessa som undsatte yezidierna från bergen in över den syriska gränsen. Sedan var det de lokala, självstyrande politiska krafterna, som ordnade med transport genom hela Rojava fram till egna flyktingläger eller tillbaka in i Irak via en nordligare gräsövergång. En betydligt mer kontroversiell förklaring. Men yezidiernas enda räddning kom via en humanitär korridor över gränsen till Syrien som övervakades av PKK:s syriska allierade, fick DN i KRG berättat en vecka efter den först rapporten.
Då hade mer information nått ut, som till sist också gick att tro på, och bilden nyanserades.
Det var inte några enstaka USA-bombanfall som på mystiska vägar räddat livet de tiotusentals människorna i bergen. Markarbetet, logistiken och kommunikation med kurdiska Röda halvmånen sköttes istället av insatsen från Rojava. Jag och Thorkil Rothe hade möjligheten att bevittna hela denna räddningsaktion inifrån Rojava, och vad vi såg försökte jag också förmedla från dag ett till alla medieföretag jag talade med. Majoriteten fann dock bäst att utelämna detta stycke. Kopplingen till PKK, terrorstämplad av EU och USA, var känslig. Och Rojava, där lokalbefolkningen redan bekämpat ISIS ett bra tag, vad var det för ställe?
På plats i Rojava och närmare bestämt kantonen Cizîre kunde vi dokumentera även detta. Kurdernas maktövertagande från Assadregimen, maktöverlämnandet till en självstyrande och multikulturell administration, demokratiseringsprojektet, och inte minst kvinnornas avancemang. Allt detta i i en region som i övrigt kännetecknas av diktatur, religiös fanatism, extrem mansdominans, krig och förstörelse. Mot allt detta måste nya samhällsinitiativ förstås bygga upp ett starkt försvar.
Jag är fortfarande ledsen i hjärtat efter sommarens hemskheter. I dessa mörka tider behövs ljusglimtar. Lyckligtvis kan exempel på lokalt motstånd och progressiva vindar erbjuda detta, istället för att vi jämt bara ska sitta och vänta på intervention från väst.
Ett reportage går att läsa för prenumeranter hos Feministiskt Perspektiv, ett annat reportage kom för en tid sen hos Dagens ETC. Mer kommer internationellt.
Gränsen. Styrkor från Rojava – kvinnor och män – evakuerade yezidierna från Shingalbergen. Foto: Joakim Medin
Ett nära på oönskat livs scoop
En mycket intensiv period passerade under resten av augusti månad. Bloggen blev tyst, helt enkelt på grund av tidsbrist.
Jag och Thorkil tog oss in i Rojava, syriska Kurdistan, i samma stund som de världsomskrivna yezidierna blev uppjagade till en långsam död i Shangalbergen av ISIS. Deras situation och lidande har fått mycket uppmärksamhet. Redan i början stötte vi på en liten ström av de som direkt lyckats ta sig till Rojava. Men under den andra veckan i augusti blev vi sedan vittnen till den stora våg av yezidier som tagit sig ner från bergen och över den syriska gränsen, efter flera dagar på flykt från sina hemtrakter. Ibland hade de inte ätit någon mat, hittat någon skugga eller knappt druckit vatten på lika länge.
Några helt fruktansvärda scener utspelade sig framför våra ögon, när vi stod vid en uppsamlingsplats efter den syriska gränsen, och tusentals av dessa människor rullade in i olika slags fordon. Sönderbrända av solen, uttorkade och utsvultna. Många hade virat in huvudena i sjalar eller t-shirtar mot hettan. Det gräts och skreks över släktingar och vänner som fallit offer för ISIS, som inte överlevt bergen eller som helt enkelt var borta. Och lika mycket av ren chock och sorg, känslor som kunde komma fram nu när de äntligen var lite trygga. En lokal flyktingkommitté delade ut vatten och kex till alla som kom, och jag tömde snabbt min egen ryggsäck på liknande innehåll. Men det var förstås en droppe i havet.
Det visade sig också att jag och Thorkil var ensamma om att ha tagit oss dit. Syrien var redan tidigare ett lurigt ställe att besöka och blev inte lättare i och med ISIS erövringar. När denna undsättning in över den syriska gränsen ägde rum såg vi över huvud taget inga andra utländska journalister på plats. Inga alls förutom vi två, och några kurdiska reportrar förstås, att förmedla bilder från en situation hela världen följde.
Det blev ett jättelikt scoop som de följande dagarna och nätterna resulterade i att min röst och Thorkils bilder fanns med på Sveriges Television, i Ekot, i P1 Morgon, Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning, Arbetaren, Dagens ETC och YLE i Finland. Dessutom i 30 dagstidningar i Sverige, Norge och Danmark genom en intervju till TT. Och den 11 augusti hamnade vi på framsidan av Svenska Dagbladet, med ett reportage där vi träffade den fyra dagar gamla pojken Katastrofen, som fötts under flykten. När jag fyllde år vid månadens slut fick jag en första jobbfri dag, efter över 40 dagars arbete i sträck.
Men flera av de saker vi bevittnade under dessa scoopdagar – gränsen, flyktinglägret Newroz, de som korsade Tigris till fots på en pontonbro, folk som sög på läskförsäljares isblock för att släcka törsten – har varit svåra att stänga ute från huvudet. Som jag kort fick förklarat när jag intervjuades efter min hemkomst, för tio dagar sedan, var det här en förbannat tuff upplevelse för någon som inte är en härdad krigskorrespondent. Till sådana blev jag och Thorkil, utan att det helt varit meningen, och vetskapen om att vi satt på helt unikt material om denna humanitära katastrof blev lika mycket en unik möjlighet att sprida information, som ett mycket tungt ansvar att bära. Bördan kändes i axlarna, och känns än. Några ögon och ansikten, speciellt hos barn, kommer jag aldrig att kunna glömma och har fått ögonen att tåras många gånger. Och känslan av att vara mitt i allt, utan att kunna göra mer för mina medmänniskor än att ge dem lite ljummet vatten och havrekakor, var fruktansvärd.
Det är en hjälplöshet jag och många andra journalister säkert känt förut. I de inofficiella syriska flyktinglägren i Libanon, i romska slumbyar i Ungern, i centralamerikanska barrios som störtat samman av fattigdom och våld. Och den ständiga känslan av att vara privilegierad – med tillräckligt på banken kan ju jag alltid ta nästa transport bort från skiten. Man hoppas alltid att ens arbete ska göra någon skillnad, kanske att just detta påskyndat svenska humanitära insatser. I annat fall önskar jag nästan att jag inte behövt uppleva något av det.
Men utöver min trogne danske fotograferande vän och kollega, med vem ska man tala om alla dessa saker och intryck som ensamarbetande frilansjournalist?
Nyanlända yezidiska flyktingar, syriska Kurdistan. Foto: Joakim Medin
Lunchmöte med Syriens militära underrättelsetjänst
Vi satt och avnjöt två sorters sallad och citronindränkt saltgurka när han kom in. En rundlagd, medelålders man i vit skjorta, som gick rakt förbi och in i restaurangköket. Strax efteråt kom ägaren fram till vårt bord, flackade med ögonen och bad med låg röst vår vän att komma med.
Inne i köket berättade Skjortan att han kom från Mukhabarat, regeringens militära underrättelsetjänst. Vilka är de där två männen vid ditt bord? Det ville hans boss veta. Jaså Europa, varifrån i Europa?
Vår vän svarade att vi är gäster. Det fanns inte mycket mer att berätta, och kanske ville Skjortan sitta ner och äta med oss?
Nej tack, det gick bra ändå. Vi var välkomna till Syrien, och informationen skulle vidarebefordras uppåt.
Efteråt måste vi lämna den utsökta saltgurkan, få med oss varmrätten i plastpåsar och äta bakom stängda dörrar. Vårt misstag var att på väg in i restaurangen gå några extra meter ner för gatan och betrakta en vit, knuten näve på en svart bakgrund. En skylt ovanför dörren till regimens nu stängda center för ungdomskultur. Samma gata trafikerar regimen ännu på sin väg till och från flygplatsen, där man har militära styrkor, och en av dess bilar hade redan krypkört utanför fönstret några gånger innan Skjortan kom.
Inte alla ville lämna restaurangen, men en annan vän insisterade. Episoden hade väckt jobbiga minnen från fyra månader tillbaka, då han togs av regimen. I ett 15 kvadratmeter litet rum var han inlåst med 22 andra män, både infiltratörer och ISIS-anhängare, innan påtryckningar fick honom frigiven.
– Det är annorlunda nu. Förut kunde de fängsla oss direkt, utan att stoppas. Det går inte nu.
Trots fortsatta problem med Damaskus tentakler visar det här ändå den utveckling som det kurdiska norra Syrien, nu utropat som det självstyrande Rojava, har upplevt. Med fredliga medel – även om revolutionen är beväpnad – har styret över liv och samhälle gemensamt tagits över av traktens olika etniska och religiösa grupper.
Mer om denna frihetsutveckling kommer, som gett Damaskus svingande sabel en betydligt kortare räckvidd. Men mötet med president Assads Mukhabarat fick det allt jämt att hugga till i magen hos mig och Thorkil.
In i Syrien, på en flodbåt
ISIS fortsätter expandera i Irak. De senaste dagarna har den fundamentalistiska gruppen erövrat en rad samhällen både på Nineveslätten och helt nära irakiska Kurdistan. Iraks största kristna stad, Qaraqosh. Trakten kring det 20-åriga nordkurdiska flyktinglägret Makhmour, där jag och Thorkil var för bara några dagar sedan. Och storstaden Shangal, hem för den uråldriga religiösa minoriteten yezidier. Tiotusentals flyktingar har följt i tidigare fotspår mot den kurdiska huvudstaden Erbil/Hawler, trots att fronten mot ISIS nu är bara 40-50 km därifrån. Alternativen är få. Yezidierna jagades ut i bergen undan en snabb ISIS-död, men har istället mött en långsam död i form av uttorkning och utmattning. Det är lätt att fara illa i den irakiska solen, utan vatten och skugga
De senare flyktingarna har jag och Thorkil även följt till den syriska gränsen, där många tagit sig in i det självstyrande Rojava. De kurddominerade områden där alla etniska och religiösa minoriteter gått samman för att försvara sina områden och liv från ISIS. Vi korsade Tigris på en flodbåt och har sett flyktingarna tas emot, möta den multikulturella och multireligiösa militära försvarsstyrkan YPG, och har sedan själva organiserat sig i en militär enhet. Denna ska nu redan ha rest in i Irak igen ihop med YPG, för att ta sig an ISIS bakifrån
Det går inte att säga var den här utvecklingen kommer att sluta, och det är svårt att föreställa sig hela Erbil/Hawler falla, trots farten hos ISIS. Vad kommer att hända med alla de flyktingar vi mött i garage och husskelett i innerstaden, eller i den kristna förstaden Ankawa? Hur långt kommer peshmerga att kunna backa, och hur långt kommer andra styrkor att kunna avancera?
Bild: Thorkil Rothe