Årets bästa omslag – Blank Spot Project (med mitt reportage om IS)

Den 25 oktober utsågs Blank Spot Projects första nummer som papperstidning till årets bästa omslag, på Tidskriftsgalan 2016. Omslaget i fråga visade en svart ”bödelsmask”, som jag hittade sommaren 2015 i en nyss övergiven militärbas för utländska IS-krigare, på landsbygden nordost om Aleppo. Då kände jag genast på mig att det var klokt att ta med mig masken hem till Sverige. Stort grattis Ester Resare Sorri som tog bilden, samt till hela gänget på Blank Spot.

Tidskriftsgalans jury gav en utmärkt motivering till varför just Blank Spot Project, som fortfarande är det mest spännande och nytänkande medieinitiativet att uppstå i Sverige sedan i fjol, förtjänade priset. På en sådan plattform kan nytänkande idéer få utrymme, samt material från Syrien kunna publiceras – när flera stora dagstidningar i flera år haft som policy att inte publicera frilansmaterial från just Syrien.

Läs även mitt reportage som omslaget är en del av, ”Föremålen som avslöjar dödskulten”. Där analyserade jag ett helt gäng saker jag funnit hos IS under flera reportageresor till fronten i Syrien, och tagit med mig hem. På detta sätt, genom undersökande journalistik på fältet, fick vi möjlighet att veta mer om rörelsen bakom masken.

14724422_1783848471839904_4289337226281126436_n

Ungern som illavarslande exempel på Europas flyktingpolitik. Samt lite mer.

Tiden har varit knapp de senaste veckorna och jag har inte hunnit uppdatera något i bloggen. Det har blivit en hel del resande mellan flera länder, för att bevaka konflikter och politiska händelser som först kan verka separerade från varandra, men som egentligen hänger samman.

I slutet av september återvände jag till Budapest och Ungern på reportageresa, efter en frånvaro på egentligen flera år. Flera vänner och även läsare uttryckte förvåning över att jag plötsligt fokuserade på Centraleuropa igen, men för mig fanns det en uppenbar koppling. De senaste åren av både IS-attentat och världens största flyktingkris genom tiderna, som jag rapporterat om utanför Europa, har haft sina effekter på politiken tillbaka hemma i Europa. Högerextremism, nationalism, islamofobi och främlingsfientlighet har brett ut sig. Solidaritet med de utsatta, i den mån den funnits även hos regeringar, har även där allt tydligare ersatts av omtanke bara för Europa och av initiativ för att hålla gränserna intakta och stängda.

Ungern, vars politiska utveckling, högerextremism och progressiva gräsrotsmotstånd jag skrev mycket om för några år sedan, är inte alls någon ensam representant för denna utveckling. Däremot har Ungern varit lätt att kasta särskilt mycket anklagelser mot, eftersom utvecklingen i det landet också i flera år kommit med en auktoritär utveckling, av en regering som inte håller inne med hätsk retorik mot alla grupper man betraktar som sina meningsmotståndare. Den 2 oktober organiserade den ungerska regeringen en folkomröstning för att låta det ungerska folket avgöra om man ville acceptera kvotflyktingar via EU i landet. Flyktingarna som kom i stort antal till Europa i fjol (men inte längre nu) har målats ut som ett hot mot Ungerns kultur, religion, värderingar och faktiskt hela framtid. Särskilt de muslimska flyktingarna, eller ”illegala immigranter”, som regeringen konsekvent valt att benämna dem.

Det är helt riktigt att flyktingarna kommer från ett stort antal länder i världen, och inte bara från krigsdrabbade områden. Men som ursprungsland dominerar det sönderslitna Syrien bland flyktingarna. Därför är bevakningen av hur Ungern, som det hittills kanske allvarligaste exemplet i Europa, ställer sig till världens största flyktingkris särskilt viktig. Men – hur mycket handlade samtidigt om flyktingarna, och inte bara premiärminister Viktor Orbáns egna maktambitioner i landet?

Under ett veckolångt besök i Ungern skrev jag ett reportage i Dagens ETC, en artikel för Aftonbladet Kultur, en ny artikel om resultatet i folkomröstningen i Dagens ETC, samt en liten text för Götheborgske Spionen. Lite senare i oktober skrev jag även en krönika, som kommenterade hur folkomröstningen mot flyktingmottagande följde den auktoritära och även tidigare internationellt kritiserade ungerska regeringspolitiken i spåren. Vad betyder det egentligen, att Ungerns största (och regeringskritiska) tidning sedan plötsligt stängdes ner, samtidigt som ett oppositionsparti upplöste sig själv, för att inte längre spela med i vad man säger är ett skendemokratiskt system? Den krönikan finns att läsa här, i ETC Uppsala.

Intervju med Patrick Cockburn och ett stycke syrisk tragedi

Det är lätt att bli både uppgiven och deprimerad över det stora kriget i Syrien, som allt ser ut idag. I mitten av september lyckades Ryssland och USA få till en vapenvila i de västra delarna av landet. Sedan flygbombade USA syriska regimsoldater utanför staden Deir Ezzor. Både Assadregimen och motståndarna beskyllde varandra för brott mot vapenvilan. Efter bara en vecka sprack allt och regimen inledde en ny offensiv för att erövra hela det rebellkontrollerade östra Aleppo.

Aleppooffensiven är uppbackad av det ryska flygvapnet och hundratals civila har dött i flygbombningarna. Övergreppen har uppmärksammats i omvärlden och lett till farliga spänningar mellan Moskva och europeiska stormakter och USA. Enligt Ryssland och den syriska regimen fortsätter man bara bekämpa jihadist-terrorister kopplade till al-Qaida; till Jabhat Fateh al-Sham som förut kallade sig Jabhat al-Nusra (al-Qaidas syriska gren). De vill inte ge sig av från Aleppo. USA har inte heller förmått andra, islamistiska väpnade grupper att tillräckligt tydligt ta avstånd från Jabhat Fateh al-Sham. Därför fortsätter regimsidan att bomba dem – till synes utan att bry sig om att det samtidigt leder till civila dödsoffer.

Många vanliga nyhetskonsumenter har mått dåligt över flygbombningarna och lidandet i Aleppo. Men jag tippar att en hel del fortfarande inte förstår hur det fortsatta våldet hänger samman med internationell politik, och med kampen mellan de syrier som fortfarande tror på frihet i landet och de militanta jihadister som kidnappade revolutionen. Det är delvis för att flera medier ännu inte lyckas förmedla en tillräckligt djupgående nyhetsbild av Syrien. Vilket i sin tur bygger på det äldre problemet, att bilden av kriget tidigare varit både för smal och lite önsketänkande.

När den berömde Patrick Cockburn som är Mellanösternkorrespondent för The Independent besökte Bokmässan i Göteborg, möttes vi för ett samtal om dessa frågor och om Syriens framtid. Cockburn kom med mycket dystra utsikter. Intervjun finns publicerad hos Amnesty Press.

I veckan publicerade Dagens ETC även ett specialnummer av sin tidning, som nästan helt fokuserade på kriget i Syrien. I det skrev jag en analys om konflikten och dess olika dimensioner. Jag intervjuade en anonym FN-tjänsteperson, som under de senaste åren arbetat med inriktning på Syrien. Tjänstepersonen saknade hopp, liksom tydligen även flertalet kollegor i Genève gjorde, om att kriget ska kunna gå att lösa den närmaste tiden. De FN-institutioner vi uppfann efter att vi slaktat varandra i det andra världskriget, för att lösa internationella konflikter och verka för fred, är bakbundet och desperat. Framför våra ögon utspelar sig en syrisk tragedi som det kommer talas om under många, många år framöver.

aleppo-syria

Mer om Turkiets gömda krig

I juli 2015 återvände inbördeskriget i Turkiet. Eller närmare bestämt, till de sydöstra och kurdiska delarna av landet. Eldstrider, explosioner och flygbombningar dök upp igen och det är ingenting vi inte sett förut, sedan den väpnade konflikten mellan kurdiska PKK-gerillan och den turkiska staten först började 1984. Men den här gången gick konflikten under kort tid till att bli den mest våldsamma någonsin under kriget, med mycket hårda och flera månader långa eldstrider mitt inne i kurdiska städer. Sådana urbana strider varade mellan september 2015 och juni 2016.

Jag har redan tidigare bloggat om detta återuppståndna krig, som Turkiet gärna velat hålla bakom stängda dörrar för utländska observatörer.

I det senaste numret av Amnesty Press skriver jag ännu ett långreportage från sydöstra Turkiet, som nyss kom på webben. Om hur inbördeskriget återvände som en konsekvens av både den militära och politiska utvecklingen i Syrien. ur ideologiska mål låg bakom mycket av det som triggade igång den turkiska regeringens belägringar av kurdiska städer. Samt vilka konsekvenserna blivit, i form av förstörda stöder, mer nationalism, en turkisk militär intervention i norra Syrien för att stoppa kurdernas expansion där. Och en cynisk tystnad framför allt från USA, som själv är högst inblandad i denna konflikt.

Många kurder har anklagat Turkiet för att gladeligen ha gått i krig igen, för att bryta upp de fästen där både den parlamentariska, kurdiska oppositionen HDP och den förbjudna PKK-gerillan har som starkast stöd. Vilket är precis de kurdiska städer, som nu blivit förstörda i eldstrider och vars befolkning utgör de ca 400 000 internflyktingar som uppstått i kriget. Även om vi sannolikt ännu inte har tillgång till alla detaljer, för att fullständigt kunna analysera våldsamheterna sedan förra sommaren, har det även under hösten blivit uppenbart att utvecklingen inte slutat bara för att striderna i städerna gjort det.

Efter att den turkiska regeringen blivit klar med utrensningarna av alla tiotusentals människor med påstådda eller faktiska band till statskuppsförsöket den 15 juli eller predikanten Fethullah Gülens sekt, sa premiärminister Binali Yildirim den 4 september att turen kommit till kurderna. 11 285 kurdiska lärare stängdes av på grund av påstådd koppling till PKK. En kort tid senare togs 24 kommuner över från den kurdiska parlamentariska rörelsen, av förmyndare utsedda av staten. Även där var anklagelserna kopplingar till PKK och de drabbade kommunerna var i åtskilliga fall samma som drabbats hårt av urbana strider.

Nästa steg skulle kunna vara att HDP:s partiledare Selahattin Demirtas arresteras. Han och nästan alla andra parlamentsledamöter från partiet har åtal hängande över sig, som mycket väl kan leda till fängelsestraff – eftersom alla parlamentarikers immunitet togs bort i juni i år. Om detta intervjuade jag Selahattin Demirtas, när han besökte Sverige i september.

Numret av Amnesty Press där mitt reportage finns med har postats ut som gratisexemplar till 12 000 hushåll på Åland. Jag hoppas det bidrar till både diskussion och folkbildning, om detta oroliga hörn av världen.

2s6a7950                                      En modell av Sur, den antika stadskärnan i storstaden Diyarbakir som drabbades av strider 2016. Foto: Joakim Medin

Joakim på Bokmässan

Inför en ny reportageresa i nästa vecka deltar jag i flera samtal och paneldiskussioner under årets Bokmässa i Göteborg, som börjar idag. Mitt program ser (hittills) ut så här:

TORSDAG 22/9
12.30–12.50
KURDISK REVOLUTION. Samtal med Petter Larsson om min nya bok Kobane.
Plats: Aftonbladets monter
15:00 – 15:45
Storseminarium: Rapport från ett helvete på jorden, om Syrien med Patrick Cockburn och Jesper Söder. Moderator: Cecilia Uddén.
Plats: Internationella torget

FREDAG 23/9
9:15 – 9:30
Samtal med Dagens Nyheter
Plats: Dagens Nyheters monter
13:00
Samtal hos PEN, moderator Olav Fumarola Unsgaard
Plats: PEN:s monter

LÖRDAG 24/9
11:00 – 11:30
Samtal med ETC
Plats: ETC:s monter
12:00 – 12:20
Samtal med Cecilia Uddén
Plats: Internationella torget/Stora scenen
13:00
Montersamtal
Plats: Leopard förlags monter

Håll utkik i vimlet så syns vi.

2-kopia                                Kobane, september 2014. Foto: Kurt Pelda

Islamiska statens droghandel

Det var sensommar 2015 när jag reste tillsammans med den kurdiska YPG-gerillan vid fronten i Aleppoprovinsen, norra Syrien. Ordentliga strider hade rasat mellan kurderna och Islamiska statens krigare, för att fastställa vilken väpnad aktör som skulle kontrollera ett stycke land vid Eufrats östra flodbank, 40 kilometer söder om gränsen till Turkiet. Däribland staden Sarrin, som hade en arabisk befolkning.

Intill en motorväg fanns en IS-militärbas för utländska krigare. De hade övergett basen tre dagar innan jag kom dit, till synes väldigt hastigt. Kvar på marken låg många saker de lämnat efter sig: en Koranguide tryckt i Albanien, en engelsk-arabisk ordbok, kläder, bönepärlor, samt massvis av dokument och papper. Dessa fynd utgjorde bara en del av alla de saker jag plockade på mig från IS under besök vid flera frontavsnitt i Aleppoprovinsen och Hasakahprovinsen, i norra Syrien. I början av detta år publicerades bilder på flera intressanta saker med förklaringar av mig, på Blank Spot Projects webbsida och i dess första papperstidning. Men flera handskrivna dokument och anteckningar blev liggande i en hög, bara hastigt översatta så att jag hade ett hum om deras innehåll. Det var först efter att jag granskat ett smutsigt anteckningsblock lite närmare, som det visade sig innehålla den första, kända ledtråden från IS själva, om att IS handlar med droger.

Ett flertal av de väpnade aktörerna i det syriska kriget handlar med den amfetaminbaserade drogen Captagon, både för eget bruk och för att tjäna pengar. Captagon och dess marknad i Gulfen eldar på kriget i Syrien. Länge har det också påståtts att IS skulle vara inblandade i denna handel, men utan att några dokument som kunnat stärka detta tidigare presenterats.

Läs mitt grävande reportage om IS amfetaminhandel, som publicerades i Aftonbladet i juli. Läs också mitt andra avslöjande om IS kokainbruk och -handel, som jag avslöjade redan i januari 2015.

img_6419                                          IS-krigares vardagsrum, Aleppoprovinsen, norra Syrien, 2015. Foto: Joakim Medin

Turkiets gömda krig

Jag har inte bloggat på flera månader. I somras var jag under längre perioder mellan juni och augusti – totalt sex veckor – på plats i det kurdiska sydöstra Turkiet, för att rapportera om konsekvenserna av det återuppståndna kriget mellan staten och den kurdiska PKK-gerillan. Arbetet där var både svårt, påfrestande och riskabelt. Sedan kriget återvände i juli 2015 har hårda strider för första gången utkämpats i urban miljö, mitt inuti ett flertal kurdiska städer. Striderna har lett till en omfattande förstörelse av infrastruktur, offentliga byggnader och civilbefolkningens bostadsområden. Uppskattningsvis 400 000 människor har blivit internflyktingar i sydöstra Turkiet.

Premiärministern Binali Yildirim förklarade de urbana militära operationerna över i slutet av juni. Den sista staden där strider pågick samma månad var Nusaybin, precis vid gränsen till Syrien. När jag strax efteråt försökte komma in i Nusaybin, eller i andra krigsdrabbade områden, var det i princip omöjligt på grund av polisens avspärrningar. Titeln på detta blogginlägg är skamligt stulet från artiklar med samma namn, i både Time Magazine och The New York Times. Kanske även från fler håll. Det nygamla kriget mellan kurder och den turkiska staten har till stora delar hållits gömt från omvärlden, av den turkiska regeringen. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra’ad Al Hussein begärde i maj i år tillträde till områden som drabbats av striderna, för att utreda kurdiska anklagelser om mycket grova övergrepp begångna av den turkiska armén. Turkiet har ännu inte besvarat denna formella förfrågan. Utländska journalister är inte välkomna att på egen hand utreda vad som hänt och jag blev själv stoppad och kvarhållen av turkisk polis två gånger i juni respektive augusti.

Hand i hand med att de båda parternas väpnade styrkor attackerat varandra har även situationen för kurdisk civilbefolkning och den kurdiska politiska oppositionen kraftigt försämrats, sedan förra sommaren. Flera långa texter har publicerats från området och om denna utveckling. Läs mitt reportage nedan, i tidningen Frihet. Läs mitt första reportage i Dagens ETC och mitt andra reportage i Dagens ETC.

kopia-22                                 Sönderkrigad kurdisk stad, sydöstra Turkiet. Foto: Uygar Önder Simsek

I juli reste jag även till irakiska Kurdistan, för att besöka PKK-gerillans högkvarter uppe i Kandilbergen och fråga folk där hur de själva ser på konflikten, som inte visar några tecken på att ta slut efter 32 år av krig. I en dalgång fick jag intervjua Cemil Bayik, som anses vara den högste agerande ledaren över PKK och som varit med i rörelsen sedan mitten av 1970-talet. Eftersom Bayik är ledare över en massrörelse som idag har en stor utbredning i både Turkiets och Syriens kurdiska delar – vilket är en av anledningarna till att kriget återvände i fjol – ställde jag flera frågor om hur han själv ser på Mellanösterns framtid. Läs intervjun, som publicerades i Dagens ETC.

Kriget har lett till mycket allvarliga konsekvenser för regionen och för civilbefolkningen. USA och EU:s dominerande medlemsstater samt institutioner har naturligtvis uppmärksammat denna oroliga utveckling. Men ända sedan kriget återuppstod i fjol har de mest bara bemött detta med tystnad – eller med strategiska uttalanden, som ska förneka deras egna band till utvecklingen.

Egentligen är västvärlden mer inblandad i det kurdisk-turkiska inbördeskriget än någonsin tidigare. Vad som möjliggjort detta, är kriget i Syrien. Läs mina reportage från de irakisk-kurdiska Kandilbergen och hur dessa politiska spel ser ut, som publicerats här i Sverige och här i Norge.

2s6a9610                                       Kandilbergen, irakiska Kurdistan. Foto: Joakim Medin

 

Bokintervjuer

I samband med släppet av min bok ”Kobane”, som handlar om kriget i Syrien och särskilt de roller de syriska kurderna kommit att få i kampen mot Islamiska staten (IS), har jag blivit intervjuad ett flertal gånger i radio, TV och tidningar. Några har publicerats bara på papper och inte online. Men fler intervjuer finns nu att kolla in för den som är intresserad.

Läs i Feministiskt perspektiv, i Omvärlden, i Flamman, samt i Aftonbladet.

Kris i kalifatet

I mitten av maj publicerade jag en ny artikel hos Aftonbladet Kultur, där jag analyserade några av de finansdokument och bokföring som jag funnit hos IS, Islamiska staten, i norra Syrien. Massmedier i omvärlden har många gånger fokuserat på att mest beskriva det rent militära kring IS, deras extrema våldet, deras övergrepp eller liknande sidor hos jihadisterna. Det har kanske varit oundviktligt – det är ju trots allt krig – och en sådan slags bevakning har IS själva velat ha, att döma av deras känsla för sociala medier och medieeffekter.

En sådan bevakning har dock gjort att andra, intressanta sidor hos IS fått mindre uppmärksamhet. Ett exempel är deras ekonomiska sida: vad IS har för inkomstkällor, ekonomiskt system och politisk vision bakom det – och hur en av deras största fiender kanske blir de ekonomiska problemen och ouppfyllda löften, som fällt många regimer och makthavare förut. Läs artikeln här i Aftonbladet.

http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/22825121/800/normal/49be1ec93c8cb/43a81df2-b0d2-401a-89fd-f7292c5ceb10

Turnévecka

En vecka ute på vägarna i Sverige, för att föreläsa om det stora kriget i Mellanöstern och fokusområdena i min bok ”Kobane”. Den 16 maj som var hundraårsdagen för Sykes-Picotavtalet talade jag på Göteborgs stadsbibliotek. 17 maj föreläste jag för universitetsstudenterna på Smålands nation i Lund. Nästa stopp den 18 maj var en föreläsning för studenterna vid Linnéuniversitetet, dit jag bjudits in av Utrikespolitiska föreningen. Under resan från Växjö uppstod radarproblem vid Arlanda och Bromma flygplatser. Malmö FF:s fotbollsspelare, Kristian Luuk och många andra blev strandsatta när flygen ställdes in, jag blev intervjuad av P4. Nästa föreläsning var för eleverna på en gymnasieskola i Härnösand. Turnén avslutades med en föreläsning i Kulturmagasinet i Sundsvall, här nedanför.

13244860_1500694846622722_8343100661519308190_n

All god samhällsjournalistik bör leda till folkbildning. Så är inte fallet idag, eftersom de traditionella medierna inte når fram till alla människor, eftersom en hel del människor lever i universum med egna ”sanningar” i sociala medier, eller för att många helt enkelt saknar tillräckliga förkunskaper om avlägsna platser, konflikter och andra människor. I ljuset av denna 2010-talsutveckling framstår det som ännu viktigare att ge sig ut i samhället och föreläsa direkt till dess invånare, som att döma av mina erfarenheter fortfarande har ett stort intresse för omvärlden. Särskilt ifall det påverkar dem själva på något sätt.