Om medborgarjournalistik i krigsområden, på Way out West

Operationen för att befria Iraks näst största stad Mosul från IS ockupation påbörjades i oktober 2016 och avslutades i juni 2017. Under den tiden var striderna en av de mest välbevakade händelserna i hela världen, av internationella medier. En stor anledning till det var för att utländska journalister själva kunde besöka Mosuls frontavsnitt, och få egna intervjuer och bilder – även om materialet sällan förblev särskilt unikt.

Så har dock inte varit fallet när det kommit till operationen för att erövra IS ”huvudstad” Raqqa, i norra Syrien. Där påbörjade de USA-stödda kurdiska styrkorna markstriderna i november i fjol. I juni tog de sig in i urbana delar av Raqqa. Men sedan våren 2015 respektive våren 2016 har den syriska gränsen varit mycket svår för utländska journalister att korsa, från Turkiet och norra Irak. Bara ett fåtal lyckas ta sig fram till fronten vid IS huvudstad. Den trista men i medieindustrin logiska följden är att bevakningen av Raqqa är betydligt sämre.

Bristen på utländska journalister har ännu en gång visat oss det viktiga arbete lokala medborgarjournalister gjort, när de klivit fram för att själva visa vad som sker på marken. Nätverk av sådana medborgarjournalister växte fram mycket tidigt i den syriska konflikten och jag följer idag ännu ett flertal av dem, som delar med sig av värdefull information. Medborgarjournalisterna har långt ifrån ofta varit särskilt objektiva publicister – tvärtom har deras arbete ofta motiverats av att de varit i opposition mot politiska makthavare eller väpnade styrkor. Andra gånger har de tvärtom stått makthavare nära. Men i så fall har deras lite mindre sminkade rapportering ändå många gånger varit att föredra, framför de uppgifter som kommit från de krigförande aktörernas egna mediekanaler.

Medborgarjournalister har också spelat en viktig roll vad gäller att informera människorättsorganisationer om olika övergrepp i kriget. En av de utan tvekan viktigaste grupperna att utföra detta arbete, är aktivisterna i Raqqa is Being Slaughtered Silently, som i största hemlighet rapporterat inifrån IS egna huvudstad. Gruppen bildades 2014 och har sett flera av sina medlemmar mördade av IS, som straff för sitt arbete. Utan deras arbete skulle vi veta mindre om hur livet, det politiska systemet och umbärandena under IS styre såg ut. I maj 2016 belönade svenska Reportrar utan gränser gruppen med det årets Pressfrihetspris.

Imorgon lördag medverkar jag i panelsamtalet ”Jagade, mördade, och tystade” på WOWTALKS, under Way out West-festivalen i Göteborg. Temat är just medborgarjournalistik i krigsområden. Tidigare på dagen visas den nya filmen ”City of Ghosts” om Raqqa is Being Slaughtered Silently och Abdalaziz Alhamsa kommer från gruppen för att delta i panelsamtalet. Dessutom kommer den jemenitiska journalisten Afrah Nasser för att tala om sitt bloggande mot regimen i sitt hemland, som gjorde att hon hamnade i Göteborg. Aldijana Talic ordförande i Publicistklubben Västra, är moderator under samtalet. För mer information se www.wayoutwest.se/line-up/jagade-mordade-och-tystade/

Rapporter från Raqqa

I juni i år lyckades de USA-stödda Syriska demokratiska styrkorna (SDF), som domineras av kurdiska styrkor, för första gången tränga in staden Raqqa i norra Syrien. Islamiska staten (IS) utropade Raqqa till sin ”huvudstad” efter att man utropat ett eget kalifat på de stora landområden man dittills erövrat, på sommaren 2014. Slaget om Raqqa är en av de viktigare händelserna som kommer avgöra hur IS uppbyggnad och hotbild utvecklas under de kommande åren, även om det inte avspeglas i antalet utländska journalister som är på plats för att bevaka striderna. Men vissa är trots allt där.

En av dem är den 22-åriga ”Roza”, som kommer från södra Sverige och lämnade sin familj för att idag frivilligt delta i striderna i Raqqa. Vi möttes redan sommaren 2015 i staden Qamishli, i en akademi där hon och ett fåtal andra västerlänningar gick en intensivkurs i det kurdiska språket. Flera av dem skulle sedan bli soldater i de kurdiska styrkorna och kriga mot IS, likaså Roza. Det tog nästan precis två år att publicera artikeln om vårt möte den där dagen och om hennes fortsatta närvaro som soldat.

Roza har tidigare inte varit intresserad av att sätta någon medial uppmärksamhet på sig själv eller att själv skriva om vad hon gör i Syrien, i sociala medier. Nu i juli gick hon till sist med på att jag publicerade den första intervjun med henne, eftersom hon velat få fler att känna empati med människor långt borta. Läs intervjun med Roza här.

                     Svenska ”Roza”, 22 år, till höger har varit med i de kurdiska styrkorna som strider mot IS sedan sommaren 2015. Foto: privat. 

Bland alla rubriker, storpolitiska utspel och svartvita skräckhistorier om IS övergrepp kan det fortfarande vara svårt att se hur helt vanliga civila, långt borta, drabbas av kriget. Eller så upphör det helt enkelt att vara intressant, på grund av en ”mättnad” över sådana berättelser. Jag skrev en krönika om den internationella tystnad som rådde om staden Kobane på sommaren 2015, efter att IS mördat 251 civila där. Trots all den uppmärksamhet staden fått bara några månader tidigare.

På samma sätt hör vi idag mycket lite om hur många oskyldiga civila som dödas i USA-koalitionens bombmattor över IS-territorier. USA har bara erkänt att några hundra civila dödats. Flera väststater som ingår i koalitionen vill fortfarande inte kännas vid ett enda sådant dödsfall, i deras flyganfall. Många utomstående bedömare är dock överens om att luftkriget mot IS inte skiljer sig dramatiskt från andra luftkrig. Naturligtvis träffas inte bara militära militära mål, utan även vanliga bostadskvarter, vilket framgick med all tydlighet i de bilder ETC publicerade i juli.

Under nästan hela sommaren i år har Morukc Umnaber, en internationell konfliktfotograf som jag arbetat med flera gånger tidigare i Irak och Turkiet, varit på plats för att skildra utvecklingen vid Raqqas frontlinjer. Där har han varit inbäddad i SDF. Några av hans bilder har publicerats på webben, med bildtexter skrivna av mig. Se bildreportaget från Raqqa här.

                                          SDF-soldater på en förstörd gata i stadsdelen Al Dariya, västra Raqqa, juli 2017. Foto: Morukc Umnaber.

Polisförhör och konspirationer i det nya Ungern

Under större delen av juni månad var jag i Ungern för att skriva artiklar. Där sökte jag upp gamla och nya trådar relaterade till landets oroliga utveckling, under regeringspartiet Fidesz och premiärminister Viktor Orbán. På sätt och vis var det en fortsättning på vad jag sysslade med för några år sedan. Men nu blev det även en rapportering om vad som sker i ”andra änden” av den flyktingkris som uppstått på grund av de väpnade konflikter, som jag vanligtvis rapporterat om från Mellanöstern.

Ungerns regering har hänvisat till den stora mängd flyktingar som anlände till Europa 2015, och sedan dess i mycket mindre antal, som en hotbild med flera ansikten. Dels sägs asylsökarnas muslimska identiteter hotar vårt kristna, västerländska kulturarv. Regeringen har också satt likhetstecken mellan flyktingarna och hotet från IS-terrorismen. Vid månadsskiftet april-maj färdigställde regeringen konstruktionen av ett andra gränsstaket mot Serbien. Staketet är elektrifierat och har skyltar på arabiska som varnar för elchocker. Sensorstyrda megafoner ropar ut varningsmeddelanden på flera språk, till alla som varnar sig stängslet från den serbiska sidan. Regeringen låser idag också automatiskt in alla asylsökare i ”transitläger” vid den serbiska gränsen, som i praktiken består av läger byggda av plåtbaracker, omgärdade av taggtrådsstängsel. Ingen får gå ut. Utvecklingen har fått mycket stark kritik från människorättsorganisationer och så småningom även från EU-kommissionen, och om detta skrev jag i bl.a. Dagens ETC. 

Den ungerska asylpolitiken har av många kallats den tuffaste i hela EU, och är ett konkret exempel på hur de nationalistiska, högerradikala strömningarna i Europa utnyttjat kriget mot IS för att skjuta mänskliga rättigheter åt sidan. Till på köpet ser Ungern en obehaglig utveckling där journalister inte ens längre tillåts granska denna förskjutning fritt.

Jag skrev i Amnesty Press om hur jag en dag stoppades av fyra bilar med ungersk polis, kriminalpolis samt de regeringsrekryterade ”gränsjägarna”, när jag befann mig nära det ungersk-serbiska gränsområdet för att fota stängslet. Man hävdade att det var förbjudet för civila att röra sig i området och efter att jag kort frihetsberövats och blivit förhörd, tvingades jag lämna området. Samtidigt passerade ungerska civila utan bekymmer på precis samma väg.

Ungersk polis eskorterar här bort Amnestys Press reporter från gränsområdet, som polisen hävdade var förbjudet för civila att beträda.                                                              Stoppad och bortförd av ungersk polis, i närheten av gränsområdet. Foto: Joakim Medin

Så här har det inte alltid varit i Ungern. Under de senaste åren har en allt mer auktoritär utveckling dykt upp under regeringen, som i olika grad drabbat snart nog alla oppositionella läger. I ett annat Amnestyreportage har jag skrivit om regeringens lagar mot det fristående universitetet CEU och granskande, kritiska icke-statliga organisationer. Regeringen har hävdat att CEU och organisationerna kontrolleras av George Soros, en ungersk-amerikansk miljardär och demokratifilantrop som är en uttalad motståndare till premiärminister Orbáns regering. Orbán har hävdat att Soros och hans ”nätverk” av organisationer i hemlighet ligger bakom flyktingkrisen i Europas utkanter. Flera välkända icke-statliga organisationer bojkottar nu lagen som tvingar dem att registreras som utländsk finansierade, och i juli gick EU-kommissionen vidare med en juridisk process mot regeringens lagar.

Konspirationstänket slutar dock inte vid att Soros ska ha organiserat flyktingkrisen. Under slutet av våren och sommaren har regeringen legat bakom en jättelik propagandakampanj i massmedier och på vägskyltar, som avbildat Soros både som den hemlige ledaren bakom landets parlamentariska opposition, samt som en skrattande, ondskefull man som vill landet illa. Eftersom det också är allmänt känt i Ungern att Soros är av judisk börd, har kampanjen gett vatten på kvarnen för olika högerextrema element. Jag skrev ett reportage om hur detta resulterat i antisemitisk vandalism och hur ungerska judar känner inför allt.

Det finns naturligtvis flera Sverigekopplingar till detta. Den ungerska regeringens politik har sedan flera år attraherat europeisk extremhöger och tjänat som ett föredömligt exempel, likaså för ledande profiler i Sverigedemokraterna. I maj avslöjade jag hur Ted Ekeroth, tvillingbror till riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD), tycker så mycket om den ungerska politiken att han i år migrerar till Budapest. Även Kent Ekeroth uppges enligt enligt källor redan ha en lägenhet i Budapest. Har även han nu planer på att flytta dit, efter att han i juni dömdes till böter för misshandel?

Efter Mosul: nästa konflikt i Irak stavas Kirkuk

Ännu en gång har flera månader passerat, sedan jag sist skrev något i bloggen. Det är svårt att få tiden att räcka till och under större delen av sommaren har jag dessutom klivit in som reporter på ETC:s huvudredaktion i Stockholm, samt som vikarierande redaktör för ETC Uppsala. För första gången på fem långa år har jag haft en fast arbetsplats. Ett kontor, ett skrivbord och kollegor på båda sidorna, vilket skilt sig dramatiskt från de hotellrum, vänners lägenheter, militärbaser, sjukhus, hyrbilar och andra platser jag haft som skrivkontor under mina år som frilansjournalist. Snart skall denna arbetsperiod dock upphöra, och jag ger mig ut på vägarna som utrikesskribent igen. En av de första anhalterna blir norra Irak och irakiska Kurdistan.

Den 9 juli utropade Iraks centralregering landets näst största stad Mosul som befriad, nära nio månader efter att operationen mot IS ockupation påbörjades. Jag skrev om detta i en artikel och om hur jag var på plats vid fronten för att skildra de första dagarna av operationen, i oktober 2016. Men vad händer nu?

Röster på marken hade redan förutsett att omvärldens och de internationella mediernas intresse skulle minska, så snart de spektakulära urbana striderna i Mosul var över. Just så har det också blivit. Nu återstår det trista återuppbyggnadsarbetet, som aldrig har åstadkommit särskilt stora rubriker i omvärlden, samt det krävande arbetet att besegra IS salafistisk-jihadistiska ideologi. Inte heller den kampen fick tidigare särskilt stor internationell uppmärksamhet, vilket var en av anledningarna till att IS kunde dyka upp ”från ingenstans” sommaren 2014.

En annan källa till stora spänningar som nu närmar sig med stormsteg, är den planerade folkomröstningen för självständighet, i irakiska Kurdistan den 25 september. Både de Iranstödda shiamiliserna och centralregeringen i Bagdad har sagt att man vägrar acceptera några landavträdelser eller någon kurdisk självständighet.

Redan i april och maj var jag på plats i området och framför allt i den oljerika provinsen Kirkuk, som officiellt tillhör Irak men kontrolleras av irakiska Kurdistans militära styrkor. Där skildrade jag spänningarna på marken kort efter att kurderna annonserat sin plan om en folkomröstning, intervjuade rivaliserande politisk-militära läger och skrev både för svensk och för norsk dagspress, däribland Klassekampen. I Kirkukprovinsen varnade alla sidor för att de strider mellan shiamiliser och kurdiska styrkor som redan dök upp 2015 och 2016 kan återvända. Det var också något det varnades för i januari, när jag intervjuade en internationell talesperson för shiamiliserna samt flera befäl i de kurdiska västunderstödda peshmergastyrkorna.

På grund av västkoalitionens närvaro på marken ber alla idag om intervention och medling, för att förhindra framtida konflikter. Men västkoalitionen har mest bara fokuserat på IS. Med lite otur stavas nästa konflikt i Irak efter Mosul, därför Kirkuk.

                                                 Frågan om vem som ska kontrollera Kirkuk har ytterligare spätt på konflikterna på marken. Foto: Joakim Medin.

Ny rapport om Turkiets förvandling under Erdogan

Det demokratiska och hoppfulla Turkiet – ett land som en hel del bedömare tyckte var på rätt väg och såg progressiva förändringar i, under några år på 2000-talet – har försvunnit. Kvar finns ett odemokratiskt och nattsvart Turkiet under en auktoritär regering. Ett land där det arrangeras val och där partier får kampanjarbeta, men där nästan alla oberoende och oppositionella medier idag stängts ner, där det sitter fler journalister i fängelse än i något annat land i världen, och där oppositionella politiker, parlamentsledamöter och partiledare sitter fängslade – och riskerar att stanna bakom galler i flera decennier. Där även fackföreningar, akademiker, politiska aktivister, kulturföreningar, språkinstitut och många andra, som alla ingår i det fristående civila samhället och hyser allt ifrån milda till starka oppositionella åsikter mot regeringar, idag nästan alla blivit föremål för regeringens kriminalisering eller hård politisk förföljelse.

De jättelika utrensningarna av oppositionella och påstådda terrorister, samt den systematiska nedstängningen av samhällsinstitutioner bortom regerings kontroll, som ägt rum sedan dess har fått en stor internationell uppmärksamhet. Men hur ”nya” var sådana inslag egentligen, i Turkiet? Vad fanns det för tecken redan tidigare, på att Erdogans Turkiet inte var fullt så demokratiskt och hoppfullt som man ville ge sken av?

Nu i slutet av april publicerades min rapport Turkiets förvandling – Så stryper Erdogan demokratin, som jag skrivit på uppdrag av Olof Palmes internationella center och Tankesmedjan Tiden. Rapporten är en redogörelse för hur Erdogan gick från att vara ett hopp för demokratin när han först vann makten år 2002, till att han idag femton år senare tvärtom demonterar demokratin. Varför blev det så? Fanns det några särskilda händelser som bidrog till denna utveckling? Materialet baseras till stor del på intervjuer och observationer jag själv gjort i Turkiet, under de senaste åren.

Rapporten går att ladda ner från Tankesmedjan Tidens webbsida. Palmecentret och Tankesmedjan tiden skrev också en artikel i Svenska Dagbladet, i samband med att rapporten publicerades, som går att läsa här.

Rädsla och avsky i Turkiet: artiklar 2016-2017

Sedan det misslyckade kuppförsöket mot president Recep Tayyip Erdogan ägde rum i juli 2016, har Turkiet fallit ner i ett nattsvart mörker. Omedelbart efter kuppförsöket införde regeringen undantagslagar, som är på plats än idag, och som möjliggjort för regeringen att kunna nedmontera eller kraftigt försvaga hela det fristående, oppositionella civilsamhället och andra regeringskritiska eller granskande institutioner. Utvecklingen kulminerade i regeringens seger i folkomröstningen i mitten av april i år, om att införa ett presidentsystem med mycket svaga demokratiska kontrollfunktioner, som i princip legaliserar den makt Erdogan redan har (men egentligen inte får ha, enligt det nuvarande systemet).

Jag var på plats i Turkiet för att bevaka denna folkomröstning och skriva om den politiska situationen. Likaså har jag rapporterat om utvecklingen i en rad artiklar och reportage, när jag flera gånger besökt landet – men utan att blogga om det här. Med tanke på hur stor internationell uppmärksamhet de omfattande nedslagen mot oppositionella krafter i Turkiet fått, tänker jag att en sammanställning är på plats. Här kommer ett urval av mina texter, som publicerats på webben.

När kuppförsöket mot president Erdogan inträffade hade jag redan varit i Turkiet i en och en halv månad, för att dokumentera övergreppen i den sydöstra landshalvan sedan kriget mot den militanta kurdiska rörelsen återvände 2015. Jag skrev sedan flera artiklar från huvudstaden Ankara, om den politiska stämningen dagarna efteråt. Jag besökte regeringens stödmanifestationer och talade med Erdogans anhängare, jag talade med den kurdiska parlamentariska oppositionen, och blev en natt omringad av de ultranationalistiska islamister som drog omkring på gatorna.

I september 2016 intervjuade jag Selahattin Demirtas, den välkände partiledaren för den pro-kurdiska oppositionspartiet HDP i parlamentet, som när han besökte Stockholm. Demirtas berättade om situationen i landet och förklarade att det bara var en tidsfråga innan han och ett flertal av hans parlamentskollegor i partiet skulle bli arresterade. Anledningen var att de alla stod anklagade och åtalade för terrorbrott, men vägrade acceptera detta och vägrade gå till förhör och sessioner i domstol relaterade till dessa anklagelser. I början av november arresterades Demirtas och ett flertal andra HDP-parlamentariker, och de sitter än idag bakom galler.

I november mottog den turkiska dagstidningen Cumhuriyet, som är den äldsta publikationen i landet, det alternativa Nobelpriset vid en ceremoni i Stockholm. En medarbetare från tidningen kom på besök för att motta priset och berättade i en intervju om mediernas situation, om slakten på pressfriheten, och om hur Turkiet förvandlats till världens största fängelse för journalister. Läs intervjun här.

När det hade blivit december satt stora delar av den kurdiska, politiska ledningen i både det parlamentariska partiet HDP och dess regionala systerparti DBP, i turkiskt fängelse. Anklagelserna rörde terrorbrott, men både partierna själva och en hel del utländska bedömare ansåg att arresteringarna var tänkta att försvaga den kurdiska oppositionen, och automatiskt stärka Erdogans planer på att införa ett auktoritärt presidentsystem. Läs mitt reportage om detta, från staden Diyarbakir.

I februari-mars besökte jag Istanbul och Ankara, för att möta olika politiska sidor och samla material till flera publiceringar. Då hade Erdogan och hans allierade i det ultranationalistiska partiet MHP fått igenom sina planer på ett presidentsystem, i parlament. I april skulle landet gå till folkomröstning i frågan – samtidigt som undantagslagar fanns kvar och oppositionella ännu blev avskedade från sina jobb, fängslade eller gick i exil. Hur kände landets opposition, inför denna situation? Läs mitt reportage här.

Nästa månad besökte jag ännu en gång Istanbul och Ankara, för att bevaka när denna folkomröstning ägde rum. I ett reportage såg jag president Erdogan kampanjtala och mötte både hans anhängare och motståndare. I ett annat reportage talade jag med flera turkiska akademiker, som analyserade bakgrunden till Erdogans maktambitioner och grepp om landet.

Dödsstöten för Turkiets demokrati bör oroa oss alla. Så skrev jag i en kommentar dagarna efter folkomröstningen, när det stod klart att Erdogan och regeringen vunnit med en mycket liten majoritet av rösterna – trots den mycket omfattande (läs: även storleksmässigt) propagandakampanjen från regeringen, för att folk skulle rösta Evet – Ja. Valresultatet innebar i princip att ja-sägarna avskaffat landets demokrati, när det nya presidentsystemet införs år 2019. Det här ger upphov till en ännu dystrare situation för de demokratiska och oppositionella krafter, som ännu inte tystats eller gått i exil. Varför detta direkt berör även oss i Sverige, är för att asylsökande turkar – politiska flyktingar – var den flyktinggrupp som vuxit störst i antal i Sverige under 2016. Med Erdogan och hans övergrepp kvar vid makten bör vi räkna med en fortsatt flyktingvåg till Europa och Sverige, från Turkiet.

 

Panelsamtal om Sacharovpriset och yezidierna

Jag kallar det fortfarande för det värsta jag någonsin sett, både i mitt yrke som journalist och som privatperson. Islamiska statens attack mot yezidierna i Shingal/Sinjar, i nordvästra Irak, i början av augusti 2014. Jihadisterna som blivit världskända bara två månader tidigare, jagade upp 50 000 människor från den kurdisktalande religiösa minoriteten upp i Shingalbergen ovanför deras hemstad. Där blev yezidierna omringade, och började snart lida fruktansvärda kval på grund av brist på både mat, vatten och skydd från den brännande solen. Men alla räddades till sist efter att kurdiska gerillasoldater från YPG och PKK öppnade upp en undsättningskorridor till berget, från den syriska gränsen.

När alla dessa människor korsade gränsen in till Syrien stod jag och min fotograf Thorkil där för att intervjua dem, som enda västerländska journalister. Redan där och då berättade flera yezidier för oss att deras väninnor, systrar, döttrar och mödrar hade kidnappats av IS – och sålts på marknader. Jag bloggade om dessa dagar strax efter att det begav sig. Jag har även återgett vad jag såg och vad som skedde, i flera scener i min bok ”Kobane” som kom ut i våras på Leopard förlag. ETC publicerade ett utdrag med delar av detta material.

I juni erkände den Oberoende internationella undersökningskommissionen om Syrien, som är en del av FN:s människorättsråd, att IS attack mot yezidierna är ett ännu pågående folkmord. IS anses ha försökt systematiskt förinta yezidierna som religiös grupp, genom massakrer, fördrivning eller sexslaveri av deras kvinnor. Och det är framför allt det tredje övergreppet som fått mycket stor uppmärksamhet i omvärlden, i medierapportering, av människorättsorganisationer och av regeringar. Trots att IS är långt ifrån de första eller enda att systematiskt våldta kvinnor som ett krigsverktyg, så har deras totala öppenhet och försök att legitimera ett slaveri av kvinnorna chockat omvärlden.

Idag har allt fler yazidiska kvinnor lyckats fly eller blivit tillbakaköpta av sina familjer, från slaveriet hos IS eller de ”ägare” som tidigare köpt dem. Den 13 december i år mottog två av dessa kvinnor som återfått sin frihet Sacharovpriset i Europaparlamentet i Strasbourg. Nadia Murad och Lamiya Aji Bashar är ärrade för livet, men fortsätter sin kamp för att uppmärksamma brotten mot yezidierna.

I slutet av november arrangerade Europaparlamentets informationskontor i Stockholm ett dubbelt panelsamtal om yezidiernas och andra irakiska minoriteters situation, med anledning av prisutdelningen. Jag var en av de som medverkade i panel, för att berätta både om vad jag såg på plats i augusti 2014, och hur andra, fortsatta politiska konflikter i norra Irak och Kurdistan försvårar chanserna för Shingals yezidier att kunna återvända till sina hemtrakter igen. Flera av dessa konflikter, som både hänger samman med Turkiets konflikt med kurderna och med internkurdiska slitningar, presenterades tidigare i december i en ny rapport om Shingal från Human Rights Watch.

Panelsamtalen i Stockholm går att streama här, från informationskontorets webbsida.

15170959_1801766916714726_1174735520257809275_n

Battle of Ideas och IS-rekryteringen i Sverige

Den 19 november arrangerades det internationella debattforumet Battle of Ideas på Kulturhuset i Stockholm. Flera intressanta ämnen fanns med i programmet, och den näst sista punkten handlade om varför varför tusentals muslimer i västvärlden anslutit sig till den våldsamma jihadiströrelsen Islamiska staten. Med i panelen för att diskutera detta satt professor Bill Durodié från University of Bath, imamen Kashif Virk från Bait-ul-Aafiyyat-moskén, Rashid Musa som är ordförande i Sveriges unga muslimer, samt jag. 75 minuter för att diskutera ett sådant viktigt ämne var förstås på tok för lite tid. Flera av oss som medverkade hade väldigt intressanta men helt motsatta åsikter, om vad som legat bakom IS möjlighet att finna anhängare i Sverige. Likadant såg det ut bland åhörarna.

En månad senare finns det fortfarande anledning att blogga om Battle of Ideas, som exempel på hur vinden blåser när det gäller diskussioner om IS: åt alla väderstreck. Samhället kan fortfarande inte enas kring varför en liten grupp muslimer i västvärlden anslutit sig till IS. Men jag skrev senare en krönika om något vi alla åtminstone borde kunna instämma i: det är bara genom IS egna rekryterare som alla kunnat komma ända fram till det självutropade kalifatet. Det gäller även när resan först börjat, i Sverige.

I dagarna så har historien om tonårsflickan Marilyn från Västsverige fått ny uppmärksamhet, sedan Dokument inifrån på SVT berättat om föräldrarnas hårda arbete för att få henne fri. Marilyn åkte sent på våren 2015 till IS-territorium tillsammans med sin flera år äldre pojkvän, den senare vill ansluta sig till IS. Samma resa, oftast ner till den turkisk-syriska gränsen, har hundratals andra människor i Sverige gjort. Att döma av både vad granskande journalistik kommit fram till och vad myndigheter rapporterat, är IS rekryterare i högsta grad närvarande i Sverige. Och islamistiska nätverk som rekryterar militanta jihadister har redan länge funnits i Sverige, utan att vad vi vet någonsin ha varit lika framgångsrika, som under de senaste åren.

En liknande formulerad fråga blev hängande i luften, både efter att professor Durodié och jag hade talat. Vad finns det för fel på hur vi konstruerat våra egna, västerländska samhället, när de inte automatiskt förmått stoppa hundratals individer från att lockas in i IS fålla och världsbild?

boi-svart

Vit fosfor återvänder som stridsmedel i Irak

Vi stod skyddade bakom en jordvall vid fronten öster om Mosul, i norra Irak, när de kurdiska peshmergastyrkorna på eftermiddagen upptäckte en IS-prickskytt någon kilometer bort. En soldat hämtade ett tungt maskingevär och sköt i flera minuter bort mot jihadisten. Ren rutin och inget konstigt. Men plötsligt dök något helt annat upp, på himlen ovanför ett IS-kontrollerat samhälle på slätten framför oss. Ett vitt rökmoln, som det föll en mängd mindre projektiler från ner mot marken. Projektilerna bildade vita rökstreck, nästan som om molnen fått rötter. De följande tio minuterna dök flera nya moln upp, vars laster orsakade häftig brand och rökutveckling hos IS nedanför.

– Kolla på det där. Vad fan är det där för någonting? frågade en förvånad kurdisk soldat.

Så gick det till när jag på eftermiddagen den 20 oktober i år blev vittne till hur IS bombades med vit fosfor. Tydligen var det enda andra, västerländska vittnet en fotograf från New York Times. IS bombades med fosfor av av koalitionen som då kämpade för att rycka fram emot Mosuls östra utkanter. Men det betyder inte att vem som helst i koalitionen kan ha stått bakom beskjutningen. Tvärtom kan bara någon eller några enstaka aktörer ha haft tillgång till sådana bomber – och tidigare på hösten hade Pentagon själv publicerat bilder som visade sådana bomber i händerna på deras amerikanska soldater i Irak.

Användningen av vit fosfor till allt annat än bara markering eller maskering är förbjudet enligt internationell lag, på grund av de allvarliga skador kemikalierna åstadkommer på människor. Vit fosfor har dessutom redan en kontroversiell status i Irak, på grund av hur det användes mot insurgenter av de amerikanska styrkorna i Irak, redan för åratal sedan.

Jag skrev en artikel i Dagens ETC med detta avslöjande, efter att även Amnesty International offentliggjort bilderna av fosformolnen som New York Times-fotografen skickat till dem. Likaså bidrog jag till en artikel i den norska dagstidningen Klassekampen, och intervjuades till en artikel i Danmark.

2s6a2645                                         Det IS-kontrollerade Karamlesh bombas med vit fosfor, den 20 oktober 2016. Foto: Joakim Medin

Den långa, blodiga vägen till Mosul

Jag har blivit en usel bloggare. Eller, så var jag inte särskilt bra ens från första början. Det går långa perioder mellan att jag skriver och uppdateringarna blir väldigt sena. Problemet är den ständiga tidsbristen – att du som frilansjournalist också måste syssla med bokföring, reklam för ditt arbete, smarta små inlägg i sociala medier, förberedelser inför föreläsningar, bildredigering, för att inte tala om research för att hålla dig uppdaterad inför nya jobb och reportageresor.

Den 17 oktober påbörjades slaget om Mosul, för att driva ut Islamiska staten från denna Iraks näst största stad. Slaget kommer att avgöra Iraks framtid. Men nu har offensiven tydligt bromsat in, till stor del på grund av det hårda motstånd IS fortsatt bjuda, samt på grund av de stora förluster Bagdads styrkor har lidit vid frontlinjerna. I skrivande stund vet vi att inte alla av de sju beväpnade aktörer som först sade sig vilja ingå i offensiven, ännu de facto gör det. Men det betyder inte att de inte kommer göra göra det framöver. Ännu vet ingen hur slaget kommer utveckla sig, eller ens sluta.

När Mosuloffensiven började i oktober befann jag mig redan sedan en tid tilbaka i det kurdiska, norra Irak, för att göra research och vara på plats i förväg. Många antog med rätta att krigståget skulle börja röra på sig strax före det amerikanska presidentvalet. Fram till början av november skrev jag ett flertal artiklar och reportage i svensk och norsk press, både bakom och framme vid fronten. I båda fallen fokuserade texterna mycket på politiska spel, brister och framtida utmaningar, snarare än bara på krigets brutala yttre.

Slaget som avgör Iraks framtid
”Tyvärr är kriget mot IS inställt inatt, Turkiet säger nej”
Fanatiskt motstånd mot Mosuloffensiv
Den blodige veien til Mosul
Här hamnar de som flyr kriget i Mosul
Efter Mosul – nya konflikter?

2s6a2806                                           Kurdiska peshmergasoldater vid Bashiqafronten öster om Mosul, oktober 2016. Foto: Joakim Medin