Tillbaka till Verkligheten

Bara några få dagar efter att jag evakuerats från det krigsdrabbade Kobane och korsat gränsen tillbaka till Turkiet, i tidiga oktober 2014, ringde Shang Imam från Verkligheten i P3 till mig. Hon gjorde en lång intervju där jag fick tala ut om risker och drivkrafter i journalistyrket. Intervjun tycker jag än idag står ut som en av de bästa.

Nu i april, 18 månader senare och när min bok med samma namn som staden jag lämnat kommit ut, återvände jag för en uppföljningsintervju hos Shang Imam och Verkligheten. Samtalet rörde nu främst vad som hände de där dagarna när jag försvann i Syrien, och sedan dök upp som fängslad hos Assadregimen i Damaskus. Om fortsatta drivkrafter och en ännu större förståelse för risker, när det som inte fick hända faktiskt hände.

Men tror jag att detta fängslande, som fått mycket medieuppmärksamhet, varit bra för min karriär, undrade Shang?

Både och, svarade jag. Jag har fått ett uppsving i mitt arbete. Men det är också ett problem för mig att mitt ansikte nu blivit känt i Mellanöstern och för regimer, som inte tycker om undersökande journalister. Där är det ofta mycket bättre att kunna smälta in anonymt i mängden. Och uppmärksamheten har också gjort att jag ännu tydligare kunnat identifiera cynismen i den bransch jag arbetar i. Varför var det ingen som ville bjuda in mig till några TV-soffor eller till jättemånga intervjuer, när jag och min fotograf blivit de enda utländska vittnena till evakuering av de folkmordsdrabbade yezidierna från Shingal? Eller när jag blivit det sista utländska vittnet till Kobanes sista dagar, innan gatustriderna mot IS började? Nej. (Med Verkligheten som uppenbart undantag.) Bara när jag själv hamnade i klistret – och förvisso fick se väldigt mycket intressant i regimens fängelsehålor.

Namnlös

Comments are Disabled