Konsten att förarga en turkisk guvernör

I måndags gick resan till Kurdistan ännu en gång. Och den här gången inte ensam från Arlanda, utan i sällskap med filmaren Tove Bergqvist som började jobba på ett spännande dokumentärprojekt. På plats i gränsstaden Suruç har jag de senaste dagarna följt upp konsekvenserna av kriget i Kobane, bara några kilometer bort och på andra sidan gränsen. Det har funnits mycket att se, många människor att tala med, både vad gäller den humanitära situationen och utvecklingen i försvarskriget mot ISIS.

Det ser ut att gå bättre, sakta men säkert. I mitten av veckan nåddes vi av nyheten att större delen av den höga Mistenurkullen ovanför staden tagits tillbaka från fundamentalisterna. En viktig seger, både strategiskt och moraliskt. Men kampen måste fortfarande pågå utan att några förstärkningar från kurder i Turkiet kan komma in. Bara runt 150 peshmergasoldater från irakiska Kurdistan – ”rätt” slags kurder – och ett gäng soldater från det som kallas Fria syriska armén har fått komma över gränsen, som utomstående. Varför Turkiet har en sådan policy är en viktig fråga att ställa. Förstärkningar både i manskap och vapen skulle ju rimligtvis hindra ISIS från att erövra staden.

När jag en dag stod och betraktade det rykande Kobane från ”Press Hill” på andra sidan gränsen – hit fick inga anhöriga eller lokalbefolkning komma, bara privilegierade journalister – kom Sanliurfaprovinsens turkiske guvernör Izzettin Kücük på blixtvisit. Han skulle ha ett kort samtal med pressen och bli fotograferad. Men min fråga om Turkiets gränspolicy kring kurderna gjorde honom genast arg.

– Det var regeringen som bestämde det, vi kan inte släppa över vem som helst.

Det är ”för farligt” att släppa in folk, menade han. Och om jag inte visste det så är detta faktiskt republiken Turkiet, där man inte kan komma och gå över gränserna som man själv behagar. Andra länder med slapp gränsvakt borde snarare inspireras av Turkiet.

– Vi har skickat tillbaka många svenskar som ville bli rekryter hos IS.

Guvernören lämnade sedan Press Hill, effektsäkert nog i en kamouflagemålad pansarbil (istället för i den Mercedes han kommit i). Övriga journalister på plats – för det mesta från regeringsvänlig turkisk media – höll avstånd under samtalet. Det är långt ifrån ofarligt att vara kritisk journalist i Turkiet. Senare samma dag publicerade därför landets största dagstidning Hürriyet historien om den påflugne journalisten ”Joalcim Medem”, och hur guvernör Kücük läxat upp svensken.

Själv upplevde jag det som att hans medieträning genast föll i bitar inför en knivig fråga, kring en hållning allt fler i omvärlden kritiserar Turkiet starkt för. Och kring allvarligt grundade misstankar om att denna hållning också kommer sig ur en oroväckande relation till ISIS.

Namnlös

Comments are Disabled